Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
63
—- Vad är det du tittar efter? frågade han leende.
Är det på min vårta?
Med komisk förargelse slog hon honom lätt på
kinden.
— Vill du låta bli att prata så dumt! Du har visst
ingen vårta! En man, som älskas av sin hustru, har
varken vårtor eller någon skallig fläck på huvudet
eller rynkor i pannan. Och om du inte förstår och tror
detta, så är du ett stort nöt!
Horstmanns ansikte strålade. Med sina fina fingrar
strök hon över hans panna.
— Gustaf, din panna är underbar. Där — över
dina tjocka ögonbryn — där ligger geniet, det har jag
själv läst i en bok. Åh, du min storslagne, kloke man,
vad jag älskar dig!
Hon kysste honom, och han tryckte henne så hårt
intill sitt bröst, att det svartnade för hennes ögon,
och medan hennes hjärta bultade, som om det velat
spränga hennes bröst, greps hon av en underlig
förnimmelse, som många gånger, då hon var barn, kom
över henne i drömmen; hon tyckte hon såg en man
rusa fram från en källare, en ful, svart man, som ville
sluka henne, men vars hemskhet fyllde henne med den
sällsammaste blandning av vämjelse och hänförelse.
Anna gled som en ål ur Horstmanns armar, såg ut
genom fönstret och måste, full av undran, fråga sig
själv, om det verkligen var kärlek, denne man ingöt
hos henne.
En enda gång på denna resa var Anna vittne till ett
uppträde, där hennes man bar sig åt så, att han
förfärade henne. De bodde på ett hotell i Nizza, där en
kypare flera gånger hade förargat dem med sitt
oförskämda sätt.
En eftermiddag, då Anna efter middagen ensam
kom ned i kaféet för att läsa tidningarna, fann hon
denna människa i färd med att genomrota några saker,
som lågo kringspridda på hennes bord. Hon gjorde
honom förebråelser, men han ryckte på axlarna och
skrattade, som om han inte förstått tyska, oaktat han
hittills hade utfört befallningar, som de givit på detta
språk. I detta ögonblick kom Horstmann in, och
Anna beklagade sig för honom över det som paserat.
Ådrorna på Horstmans panna svällde strax på ett fruk-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
