Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
veckan. Och dock kunde dessa små kontroverser icke
förstöra lyriken i dess samband, och de hade varit
gifta i ett och ett halvt år, utan att någon allvarlig
oenighet inom äktenskapet ägt rum.
I slutet på året blev det nya huset färdigt. På den
tiden, då Düsseldorf ännu var en stilla mälarstad,
gjorde det nya huset ett utomordentligt starkt intryck
på invånarna. De gula sandstensmurarna, den stora
järnporten sågo nästan kungliga ut vid sidan om
öl-bryggaren Oswalds hittills beundrade hus.
Från denna tid började Annas hushållning
verkligen bli storslagen. Och då hon hyste den
uppfattningen, att hennes nya hus medförde för henne nya
förpliktelser, utvidgade hon sin bekantskapskrets i
betydlig grad. Överallt lämnade hon sitt kort, gjorde
visiter, mottog inbjudningar och hade mottagningar, som
om hon ville samla halva staden i sina rum. Hon blev
mycket snart Düsseldorfs mest firade dam och hade
den sedvanliga staben av beundrare. Vid alla större
festligheter spelade fru Horstmann huvudrollen.
Konstnärerna tävlade om att hylla henne, och hennes
porträtt utställdes hos Schulte tre gånger av de
främsta porträttmålarna. Officerarna svärmade kring
henne, och när soldaterna med klingande spel tågade
hem från Goldheimer-heden, blev det kutym, att
musiken började spela framför hennes hus, och hela
regementet, ända från översten till den yngste rekryten,
"såg till höger", där den vackra fruns rödblonda hår
och leende ansikte tittade fram bakom de gröna
spal-jéerna i vinterträdgården.
Anna hade alldeles tagit herraväldet från fru
Oswald. Öldrottningen bevarade dock sin kungliga
hållning och sin oförlikneliga min, men alla voro eniga
om, att hon hade förlorat slaget, och när man nu
nämnde den "vackra trettioåriga frun", skedde det
alltid med ett visst medlidande tonfall. Och dock hade,
sedan Anna flyttade in och blev hennes granne, ingen
känd förändring skett på henne, hon hade ej en
rynka, icke ett vitt hårstrå, icke en förlorad tand men
icke desto mindre betraktades hon som en fallen
storhet. Man lämnade henne, brydde sig icke mer om hen-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
