Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
85
gar skulle taga sig friheter, till vilka Annas sätt och
hållning uppmanade dem. Han plågades med den
äldre mannens svartsjuka, vartill kom bondens rasande
harm, som gav honom en oemotståndlig lust att strax
gripa till kniven. För resten hade han ingen
allvarlig grund till svartsjuka.
På den tiden, då Annas sinne blott var upptaget av
små sällskapsintriger i kampen om första platsen som
tongivande i sin krets, var det blott hennes fåfänga,
som sattes i rörelse. Djupare känslor trädde i
skuggan. I det eviga jagandet efter nöjen, i den
uttröttande sällskapsvirveln, som också stal nätterna från
henne, sovo alla hennes känslor; ingen av hennes
tillbedjare kunde rosa sig av någon särskild utmärkelse, hon
var lika vänlig mot dem alla. Dock var och förblev
Bert hennes bäste vän. Tiden hade väl dämpat
hennes harm och väl också hennes lidelse, det trodde hon
i varje fall. Men just därför blev han hennes
ständiga följeslagare; han kände till hennes små
hemligheter, var vid alla tillfällen hennes rådgivare. Hans
nästan kvinnliga böjlighet gjorde honom liksom
skapad för denna roll, och han hade — om än på ett
annat sätt — lika så stor makt över henne som i forna
dagar.
I längden fann Horstmann den forne vännen
generande, obehaglig, farlig. Han såg honom alltför ofta
tillsammans med Anna, hörde henne alltför ofta
hänvisa till Bert. En dag i mars for fru Horstmann åter
ned till Luringen, det var mycket länge sedan, hon
med egna ögon hade sett bron, och nu var den nästan
färdig. Bert följde henne på resan. Det var ett
halsbrytande klättrande nedåt körbanan, vart ögonblick
måste man göra små hopp över hålor, genom vilka
man från en svindlande höjd såg ned i Wuppers
vatten. Medan Horstmann ett ögonblick vände sig bort
för att ge en order angående arbetet, klamrade
Anna ängsligt vid vännens arm. Och då ingenjören
kom tillbaka till dem, hörde han Bert säga "du" till
henne.
I första ögonblicket låtsades han som ingenting,
men då de hade återvänt till krogen, där Anna skulle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
