Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
96
lade nu vågorna också över dcni. som hade drunknat
i Theisfloden! Sà mumlade och brusade vågorna
också där! Hur sågo månne de ut, detta femtiotal
lik, som lågo i de nedstörtade vagnarna som i
likkistor. Hemskare än hans inbillningsförmåga
föreställde sig det, kunde verkligheten omöjligen vara.
Han beslöt att resa till Szegedin. Det föreföll
honom, som om hans upphetsning och förskräckelse
skulle lugnas, om han med egna ögon såg, vad som hade
skett.
Efter att ha skrftit ett par rader till Anna for
ban till Düsseldorf och avreste samma natt till Wien.
Följande morgon läste han i tidningarna en utförlig
berättelse om olyckan. Det hittillsvarande antalet
uppdragna lik var femtiotre, men ännu lågo flera i
floden. Fruktansvärda detaljer kommo håret att
resa sig pa Horstmanns huvud: halva tåget hade
störtat i floden ,då bron brast, och det var just de mest
fullsatta vagnarna, som förolyckades och nu lågo där
nere som masslikkistor. Alla hade drunknat eller
krossats. De få, vilka hade lyckats komma ut ur
kupéerna, hade av andra blivit fasthållna, man hade
funnit klumpar av lik, som man icke kunnat få
åtskilda. Varje gång tåget stannade köpte Horstmann
nya tidningar. Tidningsförsäljarna ropade vid varje
station: "Den fruktansvärda järnvägsolyckan!
Femtio döda!"
I Buda-Pest, där man bytte om tåg, steg en dam in
och frågade, om detta var tåget till Szegedin. Den
första halvtimmen satt hon tyst framför Horstmann,
söm inte kunde vända blicken bort från den magra.,
svartklädda varelsen, vars ansikte var präglat av djup
sorg. Damen kunde vara omkring fyrtio år, hon såjr
blek och svag ut. Då och då skakades hennes kropp
«v en elakartad hosta, som hon försökte kväva genom
att trycka näsduken hårt mot munnen, medan hon såg
på Horstmann med en ängslig blick, som om hon velat
bedja om förlåtelse, därför att hon störde honom. Vid
varje station frågade hon, om de nu vore i Szegedin.
Till sist kunde han inte låta bli att fråga henne:
— Varför reser ni till Szegedin?
Då brast hon i gråt, Vridande händerna, snyftande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
