Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
122
därför har jag måst sitta hos henne i dagar och
veckor.
— Det måtte inte ha varit roligt!
— Så värst tråkigt var det inte heller. Man känner
sig endast då och då litet ensam. Här är helt säkert
mycket gladare och vackrare.
De råkade snart i livligt samspråk. Han underhöll
henne med att berätta om sin vistelse i Holland. I
den ödsliga fiskarbyn hade han också lärt sig att leva
i ensamhet, i veckor hade han inte hört annat än
bränningens dova brus mot stranden och vindens sus i
pilarna.
— Är ni sjöman? föll hon honom i talet.
— Nej, jag är målare.
Nu talade de om tavlor. Charlotte sade, att hon
också ritade. Helst landskap. Hon ville ha
undervisning. Så snart hennes far blev bättre, skulle hon tala
med honom därom.
— Då ni någon gång kommer och besöker oss, skall
jag visa er mina skisser, och då bör ni säga mig, vad
ni tycker om dem. Min lärare i Eisenach tyckte, att
jag hade goda anlag. Men jag är rädd för att han
inte förstod sig mycket på konst.
Medan de båda så samtalade, hade sällskapet ånyo
gått ut i salongen; just som de skulle följa efter de
andra, stack fru Horstmann in huvudet genom dörren
och kallade:
— Lotte, var är du? Kom in, det skall spelas.
Den unga flickan tog leende sin styvmoder under
armen och såg på henne, som om hon varit stolt över
hennes skönhet. Målaren följde efter de båda
damerna.
Oberstadt satt redan vid flygeln. Han lekte med
fingrarna och for med några hastiga grepp över
tangenterna. Anna placerade Lotte på en stol och tog
själv plats vid sidan av Bert. Ännu fördes ett dämpat
samtal runt omkring. Då slog Oberstadt an ett ackord.
Hastigt viskades ett smickrande ord, en sista elakhet,
sedan blev allting tyst, det kom ett påtvunget uttryck
av leda i ansiktena. Kompositören spelade sin
sonat, opus 43.
Som vanligt kom Horstmann hem från sin promenad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
