Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
138
ningsplanka och om den grep hon med. förtvivlans
energi.
En vacker dag visade sig också verkligen doktor
Zimmer. Horstmann, som just gick och grävde i
trädgården, begav sig strax in för att tala med det gamla
geheimerådet, som hälsade ingenjören med sitt
lugna, diplomatiska leende. Så gned han sina rödfrusna
händer, som av de ständiga tvättningarna blivit hårda
som rivjärn.
— Jag kom förbi och fick lust att gå in och höra
hur det står till, bäste herr Horstmann. Det gläder
mig att se, att ni ser frisk ut.
— Jag mår på det hela taget utmärkt bra, svarade
Horstmann, medan han lät sin misstrogna blick
forskande vila på läkaren. Han var nämligen
övertygad om, att denne ej på eget initiativ kommit och
hälsat på. Sedan de växlat några likgiltiga ord, medgav
även doktor Zimmer att så var fallet.
— Jag skall vara uppriktig mot er. Mitt besök här
i dag är icke en tillfällighet.
— Säkert har någon sänt er hit.
— Det är kanske inte heller alldeles riktigt, men i
varje fall hoppas jag, att min visit ej skall uppfattas
såsom påträngande. Jag smickrar mig med, att ni
bevarat er tillit till mig. Om så ej skulle vara fallet —
— Jag har alldeles samma tilltit till er, som jag
alltid haft. Alltså till saken, herr geheimeråd!
— Har ert husliga liv icke på den senaste tiden
undergått en betydlig förändring?
— Hur vet ni det?
— Ni förstår nog, bäste herr Horstmann, att en
person i er ställning icke kan företaga sig något utan att
hans handlingssätt blir kritiserat av hans omgivning.
— Saken är egentligen enkel nog. Min fru
ställde till en bjudning utan att varsko mig, nå, det
betydde nu egentligen ingenting. Men en av gästerna
spelade piano och det gjorde mig så nervös, att jag i
all hövlighet uppmanade vederbörande att upphöra
därmed. Så gingo de främmande. Och jag bad min
fru att underrätta mig, då hon en annan gång bjuder
främmande. Var det egentligen en orimlig begäran?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
