- Project Runeberg -  Vansinnig eller icke? /
143

(1928) [MARC] Author: Wilhelm Hegeler
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

143

de det ju ej få fortgå, tänkte Anna. Varför var hon
dum nog att vilja trotsa honom? Hon borde hellre
visa sig foglig och ställa sig in hos honom. Hon
borde pröva, om hennes leenden och tårar ännu hade
makt över honom. Hon gick bort till Horstmann, som
satt och läste en tidning vid bordet. Hon lade sin
kind mot hans hår och sade:

— Varför fick jag inte någon julklapp av dig.

— Du sade ju häromdagen, att du ej önskade
någonting !

— Åh, jag har lika fullt många önskningar. Först
och främst önskar jag, att du ånyo blir god mot mig.
Var inte ond längre, Gustav, jag kan inte uthärda
detta liv.

Han reste sig upp och lade sin breda hand på
hennes skuldra.

— Först måste du visa, att jag kan lita på din
kärlek, Anna. När jag ser det, kommer jag också att
bli god mot dig. Men det kan inte konstateras i en
handvändning. Fråga mig igen nästa julafton, så
skall jag kanske kunna svara dig.

— Du har aldrig förstått mig, annars kunde du
inte tvivla på, att jag håller av dig.

Han såg förvånat på henne och hon fortfor:

— Ja, ja, jag håller av dig och har aldrig ett
ögonblick upphört att älska dig. Alltid har jag talat väl
om dig, alltid betonat din duglighet och ditt värde.
Jag önskar, att du kunde se in i mitt hjärta —. Åh,
Gud, jag är så olycklig.

— Jag inser inte, att du har giltig anledning att
känna dig olycklig.

— Jag kan inte leva på det här viset, Gustav. Jag
är nu en gång för alla inte något husdjur. Jag måste
se människor omkring mig. Då du gifte dig med mig,
lovade du, att vi skulle föra ett stort hus och att jag
skulle leva i rikedom och lyx.

— Gifte du dig med mig för dessa löftens skull
eller för min egen.

— För din egen skull. Jag älskade dig, men jag
hade inte tagit dig, om du varit fattig. Jag kan inte
uthärda armod och nu leva vi som fattiga människor.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 12:49:55 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/vansinn/0143.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free