- Project Runeberg -  Vansinnig eller icke? /
192

(1928) [MARC] Author: Wilhelm Hegeler
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XV

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

192

smula lycka det förunnats mig, den har han dyrt fått
betala."

Hon reste sig upp, gick emot honom med
framsträckta händer och förde honom till bänken utan
att säga ett ord. Han nickade åter och såg på henne
med trötta ögon, som hade ett tungsint uttryck.

— Har du förlåtit mig, Anna?

Hon ryckte till.

— Vad–Ja, ja visst ja, för länge sedan. Ack

Gustaf, det skola vi inte tala om.

— Du hyser inte agg till mig?

— Nej, det försäkrar jag dig. Tänk inte mer på
det! Det är alltsammans glömt och förlåtet!

— Du har aldrig lämnat mina tankar, svarade han
mörkt. Varje dag, varje timma har jag erjnrat mig
den fruktansvärda händelsen. Och det var bra, ty
därigenom blev jag lugnare.

— Jag har lidit mvcket, tillade han efter ett
uppehåll.

Hon grep hans hand, som låg tjock och bred på
hans knä och tryckte den lätt.

— Stackars Gustaf!

— Jag trodde det vore bäst för dig att du fick ha
ro. Vi ha allesammans verkligen gjort för dig, vad
som stod i vår makt, och endast haft ditt bästa för
ögonen.

— Ja visst ja, ni tänkte förstås bara på mig, då
ni gjorde mig omyndig.

En lätt rodnad flög över hans rynkade panna. Hans
hand skakade och knöt sig.

— Att ni kunde göra det! Allt annat kan jag
glömma men inte denna skymf. Satan!

Han kämpade mot sin stigande häftighet och orden
övergingo i ett dovt stönande. Han torkade svetten
ur pannan och satt stilla, sammansjunken, briten,
men den eld, som hotat bryta ut, hade på nytt
slocknat.

"Det är förfärligt", tänkte hon, "pä det sättet pinar
man ju inte ens ett djur och det är jag som har
plågat honom! Vad skulle jag här? Detta
stönande skall alltid genljuda i mina öron. Ack, varför
har jag varit så ond och grypi mot honpm? Jag vijle

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 12:49:55 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/vansinn/0192.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free