- Project Runeberg -  Vansinnig eller icke? /
203

(1928) [MARC] Author: Wilhelm Hegeler
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVI

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

203

en vacker dag vakna upp i dyn. Därför bör du taga
mitt förslag under övervägande.

Hon vände sig helt mot honom.

— Tänker du verkligen begå en sådan nedrighet?

Han ryckte på axlarna.

— Att du bara gitter begagna så starka utryck.

Anna rusade upp och vred händerna.

— Åh, Herre Gud! Du vill gifta dig med min
styvdotter. Det är upprörande. Och det omtalar du
för mig med det största lugn. Barmhärtige Gud!
Vart driver ni mig hän?

— Vem talar du om?

— Min mor har förmått mig att begå bedrägeri och
du —

— Förlåt, utropade Bert och rusade upp. Om vad
din mor hittat på, vet jag ingenting och vill ingenting
veta. Jag kan gå ed på, att jag inte haft att göra
med de anordningarna. Och hade jag anat något,
skulle jag på allvar avrått dig från att inlåta dig på sådant,
ty det kan bli en förbannat obehaglig historia. Men
vad jag råder dig till —. För resten var det
hela naturligtvis bara ett skämt.

— Vad?

Ilan brast i skratt.

— Trodde du verkligen, det var mitt allvar. Men
Anna, du kan väl ändå begripa, att jag inte kan gå
omkring med den gåsen.

— Tig stilla, du menade, vad du sade — Åh, det
liknar dig ju fullständigt.

Nu blev han också häftig och förebrådde henne, att
hon ett ögonblick kunnat tro honom om någonting
sådant. Han hade velat narra henne, men fruntimmer
voro ju alltid så enfaldiga. Han lät efter hand lugna
sig, till det yttre i varje fall. Hon hörde tyst på honom.
Han kysste bort tårarna från hennes ögon. Sedan gick
han, ty han skulle på bal.

Det fanns ögonblick, då Anna med avsky och förakt
tänkte på Bert. Hon hatade honom på samma sätt, som
hon stundom kunde hata morfin. Den lidelse, som för
helt kort tid hade bemäktigat sig honom, hade försvun-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 12:49:55 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/vansinn/0203.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free