Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
221
Det är en gammal iakttagelse att självmördare
föredraga att använda det verktyg, varmed de äro
förtrogna. Kusken hänger sig i en pisksnärt,
barberaren använder rakkniven. Det är den sista äran, den
sista tilliten de visa sitt yrke. Horstmann hade
beslutat att lokomotivet skulle göra honom den sista
tjänsten.
Långsamt, ty han visste, att han hade god tid, steg
han uppför sluttningen. Vid varje steg vaknade
minnen om fader och moder samt kamrater från svunna
dagar. Han nådde järnvägsbron och gick försiktigt
längs spåret på brons mitt. Plötsligt frammanade
dödstanken hos honom en föreställning om Annas slut
och han greps av den vildaste smärta.
Åter stod Holleders bild för hans öga och om han
ägde någon ouppfylld önskan, så var det att få döda
denne slyngel, innan han själv dog. "Den hunden,
den slyngeln!" mumlade han och knöt händerna,
medan ådrorna svällde i hans panna.
Plötsligt hörde han långt borta en svag vissling.
Han rätade på sig och tog av sig hatten, så att hans
vita hår fladdrade för vinden. Med vilt
uppspärrade ögon stirrade han ut i natten. Nu såg han två
lysande punkter i fjärran. Stodo de stilla? Kommo
de närmare? Var det dem han väntade på? Då
ljöd ånyo lokomotivets vissling, nu starkare och
kraftigare. En rysning av fröjd genomilade hans kropp,
medan han lyssnade till detta ljud, som i hans öron
ljöd skönare än en sångerskas härligaste sång. Nu
hörde han hjulens dundrande fortplanta sig längs
skenorna. Han hade valt en plats mellan två lyktor,
där det var mörkast. De glödande ögonen närmade
sig och kastade långa ljusstrimmor över bron.
Ständigt starkare brusade det, från ett fjärran rassl nde
växte ljudet till ett bedövande dån.
Horstmann tumlade fram med utbredda armar som
ville han taga lokomotivet i famn. Han visste ej
mera, vad han gjorde. Han greps av den känsla, som
överväldigat honom den dagen, då han första gången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
