Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första boken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
oföränderliga rådslag en gång för alla afgjort på förhand
allt hvad som skall här i världen tima. Redan vid
en människas födelse är hennes dödsstund fastställd.
Och dessutom skola vi naturligtvis bedja både ofta
och varmt för våra kära krigare...»
Jag kände benägenhet att för min tant påpeka
motsägelsen mellan dessa två antaganden: att döden är
af evighet oföränderligen bestämd till dag och
timme, då den skall drabba, men att där samtidigt
skulle finnas en möjlighet att genom böner afvärja
den. Själf var jag naturligtvis icke på det klara med
denna fråga, och man hade ju under hela min
uppväxt både i hem och skola lagt an på att hos mig
inprägla, att man icke borde med förnuftsfrågor rycka
sådana heliga ting närmare in på lifvet. Men om jag
hade i min tants närvaro yttrat skrupler af detta slag,
skulle jag hafva därmed grymt sårat henne. Ty af
ingenting kände hon sig mera förolämpad än om man
uttalade sina af förnuftet uttalade tvifvel. Den goda
tonen kräfver, att man icke reflekterar öfver mysterier.
Etiketten förbjuder att ställa frågor till en kung eller
en drottning. På samma sätt anses det vara ett slags
hädiskt etikettsbrott att vilja pröfva och undersöka
en dogm. »Inte reflektera!» är för öfrigt en befallning,
hvilken man kan utan besvär lyda. Vid detta
tillfälle fogade jag mig villigt däri. Jag undvek därför
att tvista med min tant, men sökte stöd och tröst i
bönen. Ja, ja,... så länge min make vore
frånvarande och deltoge i kriget, ville jag dagligen och
stundligen anropa Gud, att han måtte nådigt afvända
alla kulor och sabelhugg, bajonettstötar och annat
sådant från min Arno... Afvända?... Hvarthän då?
Mot en annans bröst, för hvilken sannolikt andra
människor bedja lika ifrigt, lika ofta, lika varmt, lika
uppriktigt, som jag beder för min Arno.
Där låg en ganska ringa tro, men en så mycket
större ångest i mina ord, då jag svarade min tant:
»Ja, snälla tant, vi skola bedja och Gud skall höra
oss. Vår käre Arno skall återvända oskadad.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
