Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första boken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
beundran den unga furstinnan, hvilken, då hon här
uppenbarade sig i enkel promenaddräkt, föreföll mig
nästan ännu mera älsklig, än då jag vid hofvets
fester sett henne iklädd sina mest praktfulla
kostymer, sina med strålande diamanter öfverhöljda
toiletter.
»Jag har», sade hon enkelt och hjärtligt, »infunnit
mig här, emedan jag i dag på morgonen erhöll från
kejsaren ett å skådeplatsen för kriget skrifvet bref,
i hvilket han med några ord omförmäler, huru
välkomna och gagneliga den »patriotiska
hjälpföreningens» gåfvor varit... och så önskade jag
personligen inhämta upplysningar om föreningens
verksamhet och på samma gång till föreningens kommitté
frambära uttrycken af kejsarens välbehag...»
Därpå lät hon tjänstemännen redogöra för
föreningens verksamhet och lyssnade med
uppmärksamhet och synbart intresse till vicepresidentens
detaljerade skildringar af föreningens arbete. De på
borden liggande föremålen, som lågo i beredskap att vid
första lägenhet afsändas till hären, granskade hon
med noggrannhet och intresse.
»Se, grefvinna!» yttrade hon till den hofdam, som
uppvaktade henne, i det hon tog i sin hand ett af
linneplaggen. »Se, hvilket präktigt tyg! Och huru
omsorgsfullt är det icke sytt!»
Därefter anhöll hon att få se de andra salarna
och vicepresidenten ledsagade henne dit. När de
efter en stund återkommo och passerade genom det
rum, där jag satt, hörde jag henne säga!
»Detta är ett vackert och framför allt ett
patriotiskt företag, som för de arma soldaterna...»
Dörren föll igen efter dem, och jag hörde icke
mera. »De arma soldaterna!» — Dessa ord genljödo
länge i mina öron; hon hade i dem inlagt ett så
hjärtegodt medlidande. Ja, i sanning arma! Och ju
mera man bemödade sig att åt dem bereda tröst och
hjälp, hugsvalelse och vederkvickelse, desto bättre.
Men,... en förflugen tanke genomkorsade mitt
hufvud... vore det icke ännu bättre, ja allra bäst,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
