Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra boken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ett par andra af hans kamrater lutade oss genast ned
för att bringa dem hjälp, om möjligt vore att hjälpa.
Men det var icke möjligt. De kämpade alla med
döden, på det grymmaste och förfärligaste sätt
sönderslitna och sargade som de voro... Dotsky
ensam... ty jag knäböjde allra först vid hans sida...
han ensam andades icke mera. Hans hjärta stod stilla
och från hans af en projektilskärfva sönderslitna sida
kvällde blodet fram i sådana strömmar, att... om
också hans tillstånd varit endast vanmakt, icke död...
det är att befara, att han efter all sannolikhet aldrig
skulle kunnat återställas...»
»Att befara?» utbrast jag gråtande.
»Ja... ty vi måste låta dem ligga där hjälplösa.
Framför oss ljöd åter det mordiska ’hurrah!’ och
bakom oss framstormade beridna skaror, hvilkas väg
gick rakt fram öfver denna hög af fallna... Lyckliga
de, som redan förlorat medvetandet! Dotskys ansikte
hade ett lugnt uttryck, vittnande därom, att han dött
utan att erfara någon smärta. Och då vi efter
drabbningens slut uppsamlade de stupade, fann jag honom
på samma ställe och i samma läge samt med samma
fridfulla uttryck i anletsdragen. Det är detta, jag velat
säga Er, fru grefvinna. Visserligen hade jag kunnat
fullgöra denna min plikt för ett och annat år sedan
och, då jag icke personligen sammanträffat med Er,
meddela Er dessa underrättelser skriftligen, men
tanken därpå föll mig in först i går, när min kusin
berättade, att hon bland sina gäster väntade den sköna
grefvinnan Dotsky, Arnos änka... Förlåt mig nu, att
jag har hos Er väckt plågsamma och smärtande
minnen! Jag tror mig hafva uppfyllt en plikt och på
samma gång befriat Er från plågsamma tvifvel.»
Han steg upp. Jag räckte honom handen.
»Hjärtligt tack, baron Tilling!» yttrade jag, medan
jag aftorkade mina tårar. »Ni har verkligen skänkt
mig en ovärderlig gåfva: Det lugnande medvetandet,
att min dyre makes död var fri från smärta och
kval... Men stanna ännu en stund! Jag ber Er därom.
Jag ville så gärna höra ännu mera... Genom det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
