Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra boken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
därför, att vi under barndomen varit skol- och
lekkamrater, och emedan vi såsom gifta tillhört samma
stånd. Nästan dagligen hade vi sammanträffat och
på så sätt hade emellan oss uppstått en viss, af vanan
alstrad förtrolighet, hvilken... i trots af så många
olikheter i vår natur och vårt lynne... mynnade
ut i ett ganska angenämt gladt umgänge med
hvarandra. Men om de kunskaper, jag förvärfvat, och
om de åsikter, jag därigenom vunnit, hade jag icke
meddelat henne något, nej, icke det allra minsta och
hade icke heller känt något behof af att göra detta.
Ack, det är så sällan man kan helt och hållet öppna
sitt hjärta för någon. Huru ofta har jag icke i mitt
lif gjort den erfarenheten, att jag kunnat för den
ena människan afslöja endast en sida af min
andliga, min inre personlighet och för den andra
människan endast den andra... en annan ville jag säga.
Huru ofta har det icke i verkligheten blifvit så, att då
jag umgåtts med den eller den, så att säga endast
ett register dragits ut, under det att hela den öfriga
klaviaturen förblifvit obegagnad, förblifvit stum!
Mellan oss... det vill säga mellan Lori och
mig... funnos i alla händelser tillräckligt många
beröringspunkter, hvilka gåfvo oss anledning till
samtal, som stundom kunde räcka flera timmar: våra
barndomsminnen, våra barn, tilldragelserna inom vår
gemensamma umgängeskrets, de nya romanerna, våra
toiletter och annat sådant.
Äfven Lori hade en gosse. Den lille Xaver var
jämnårig med min Rudolf. Båda barnen höllo
hvarandra kära som lekkamrater. Loris lilla dotter,
Beatrix, hvilken då var tio månader gammal, bestämdes
af oss till den lotten att framdeles blifva grefvinna
Rudolf Dotsky.
»Det var då ett sannt nöje att ändtligen få se dig
igen!» utropade Lori, som mottog mig med öppna
armar. »Du har ju på sista tiden left ett verkligt
eremitlif. Och min tillkommande svärson har jag icke
heller under lång tid haft äran mottaga i min salong.
Det kan man kalla oartigt med besked. Beatrix
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
