Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra boken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
123
hafva dragit Er till henne och bundit Er vid henne
med oslitliga band. Och nu.. nu skall allt detta
hvila i grafven!... Intet hopp!...»
»Vid hennes plågoläger har jag tillbragt hela
dagen och skall äfven stanna här öfver natten... ack,
hennes sista natt!»
»Hon har lidit mycket, denna ädla, arma kvinna.
Nu är hon lugn... krafterna aftaga... pulsen är
numera knappt märkbar... Jämte mig vaka i
rummet hennes syster och en läkare.»
»Ack... hvilket förfärligt sönderslitande af ett
mänskligt väsende! Kropp och själ, hvilka äro så
innerligt, och, till synes, så oupplösligt förenade med
hvarandra, ryckas isär! Sådan är döden! Man vet
visserligen, att den väntar oss alla, att den... när
tiden är inne... kommer för att obevekligt kräfva
sitt rof, att dess kalla hand en gång skall isa alla våra
lemmar, men likväl kan man aldrig rätt förstå, att
den skall rycka bort äfven de personer, som äro
dyrbara och kära för våra hjärtan... Hvad denna
mor var för mig, det förmår jag icke med ord
uttrycka.»
»Hon vet, att hon måste dö... Då jag i morse
anlände, mottog hon mig med ett glädjerop.»
»Och hon yttrade: ’således får jag verkligen ännu
en gång se ditt kära ansikte, min Fredrik! Jag
fruktade, att du skulle komma för sent’. Och hon räckte
mot mig sina afmagrade stackars armar.»
»Du skall ännu en gång blifva frisk!» yttrade jag.
»Ännu på länge får du icke lämna oss.»
»Nej, nej... därom kan aldrig blifva tal, min
egen käre gosse! Detta vårt sista möte här på
jorden är alltför heligt, att du skulle vanhelga det genom
att anföra de vid en sjukbädd brukliga tröstegrunderna.
Låtom oss i stället säga farväl till hvarandra.»
»Snyftande föll jag på knä invid bädden.»
»Du gråter, Fredrik?» yttrad hon sakta. »Ser
du, jag ställer icke till dig det vanliga ’gråt icke!’ Det
är mig kärt, att afskedet från den äldsta och bästa af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
