Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra boken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
136
och de uppassande pagerna utgjorde en synnerligen
lämplig bakgrund.
Men knappt hade man ställt rätterna på bordet
och de stackars gamla hade knappt hunnit göra sig
reda för hvad det var som man bjöd dem, innan
borden af dukades. De dyrbara kärilen och de aptitligt
doftande rätterna utburos lika flinkt som de
kommit in. O... hvilken enorm ödmjukhet!... Det
var idel ärkehärtigar, som af dukade borden! Huru
lyckliga måtte icke de fattiga, men ännu lika
hungriga gamla människorna hafva kännt sig, då nåden
så rikligt flödade öfver dem!... Men nu vidtog den
egentliga effektscenen... det där, som fransmännen
så betecknande nämna »le clou de la piéce», d. v. s.
fottvagningen. Om måltiden, som vi hafva sett,
var endast skenet af en måltid, så blef nu fottvagningen
blott och bart ett sken af en fottvagning. Knäböjande
på golfvet vidrörde kejsaren lätt gubbarnes fötter.
Med sina höga händer? Tror någon det? Nej...
med en tjock handduk. Bredvid stod en präst i
lysande ornat med en gyllene vattenkanna i handen.
Han låtsade därur gjuta vatten öfver de gamlas fötter,
men nog såg jag, att han icke utgjöt en enda droppe
och att — han icke ens hade en sådan droppe i sin
fullständigt tomma kanna. På detta sätt fortskred
ceremonien utefter hela raden af de tolf gubbarne.
Samtidigt utöfvade hennes majestät en lika
välsig-nelsebringande verksamhet, men den gällde de tolf
skraltiga och skröpliga gamla gummorna. Hon
knäföll, hon torkade med den invigda handduken
fötter... tjugofyra fötter... på hvilka icke fanns en
droppe af fuktighet... hm!... kanske gjorde hon
ändå en god gärning genom att aflägsna fotsvetten...
Det var en syn, värd att se: den eljest så stolta och
högdragna kejsarinnan, hon, som plägade resa sig
så majestätisk hög... att se henne i denna ödmjuka
ställning. Hon hade varit tillbedjansvärd, om icke
det hela varit en eländig komedi... intet annat än
en komedi. Trots den förödmjukande rollen
förlorade hon icke något af sitt vanliga behag. Hon var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
