Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra boken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
140
Han bugade sig under tystnad och vi stego upp i
vagnen, hvilken genast rullade bort.
»Du måtte hafva ådragit dig en förkylning»,
yttrade Rosa under hemfärden. »Din röst ljöd så hes och
underlig... Och hvarför presenterade du mig icke
för denne ståtlige officer med de svårmodiga anlets-
dragen? Jag har sällan sett ett mera dystert ansikte.»
* *
När den af mig bestämda dagen och timmen var
inne, lät Tilling anmäla sig. Blott några ögonblick
dessförinnan hade jag fullbordat följande anteckning
i min röda bok:
»Jag känner en aning därom, att denna dag skall
afgöra mitt öde. Jag är på en och samma gång
orolig och högtidligt stämd... jag är samtidigt
nedslagen och förhoppningsfull till mods. En så underlig
stämning måste jag skildra på dessa blad, så att, när
jag en gång i framtiden efter många flydda år
genomläser dem, jag då må kunna lifligt erinra mig och...
så att säga... ånyo genomlefva den timme, som
jag nu motser med så stark sinnesrörelse. Måhända
kommer allt att af löpa annorlunda, än jag nu
föreställer mig... kanske äfven just så. I hvarje fall
skall det otvifvelaktigt en gång i framtiden vara
intressant att se, i hvilken mån verkligheten motsvarar
mina aningar... Han, som jag nu väntar... han
älskar mig. Något tvifvel, något rum för tvifvel finnes
icke. Det är till fullo bevisadt genom det bref till
mig, som han skref vid sin mors dödsläger. Han har
vunnit genkärlek... det måste den röda lilla rosen
bland begrafningskransens hvita blommor hafva sagt
honom... och nu skola vi sammanträffa... utan
vittnen... båda med ett upprördt inre... han i
behof af tröst... jag i behof af att få trösta. Jag
tror icke, att många ord komma att växlas... Tårar
i båda våras ögon — våra darrande händer hvilade
i hvarandra... detta är nog för att lära oss, att
vi förstå hvarandra... två älskande, lyckliga
människor — allvarligt, högtidligt, passioneradt, andäk-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
