Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra boken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
143
lande, bildade en skärande kontrast mot den
sorgsenhet, som uppfyllde mitt hjärta. Och likväl... kan
någon tro det?... skulle jag icke velat förlora min
sorgsna sinnesstämning. Jag skulle för intet pris nu
velat känna samma lifsglädje, men på samma gång
en sådan tomhet i hjärtat, som jag erfor för omkring
två månader sedan, innan jag ännu hade gjort
bekantskap med Tilling. Ty... låt vara, att min
kärlek var olycklig!... Låt vara, att den aldrig
någonsin vinner tillfredsställelse här i världen!... Låt
vara, att den — så vidt en människa kunde beräkna
— är en olycklig böjelse, hvilken aldrig, aldrig får
gensvar: låt vara detta... det är dock i alla fall
kärlek, d. v. s. det är en stegring af den intensitet, den
fullhet, den inre rikedom, som gifver lifvet något
värde. Denna varma, denna ömma känsla, af
hvilken mitt hjärta svällde, så ofta den kära, kära
bilden visade sig för min syn... min inre syn,
menar jag... denna lyckliggörande känsla skulle jag
aldrig vilja förlora.
Jag hade sannerligen icke väntat att få se
målet för mina drömmar härute... här möta den
man, som både dag och natt var i mina tankar. Och
likväl inträffade detta. När jag en gång i
tankspriddhet lät min drömmande blick glida in på en af
sidoalléerna blef jag ögonblickligen varse en på afstånd
ridande officer, hvilken med stor hastighet sprängde
fram i riktning mot oss. Trots min närsynthet
igenkände jag ögonblickligen Tilling. Snart var han vid
sidan af vår vagn. När han hälsade oss, besvarade
jag hälsningen genom... skall jag erkänna det?...
icke blott med en böjning af hufvudet, såsom den
grymma etiketten fordrat, utan genom lifliga
vink-ningar med högra handen... Knappt hade jag gjort
detta, innan jag ögonblickligen insåg, att jag hade
begått ett oförlåtligt fel mot konvenansen och handlat
på ett »mindre passande sätt».
»Hvem var den där, till hvilken du gjorde så
lifliga tecken, att jag nästan förmodade det var
vår far?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
