- Project Runeberg -  Ned med vapnen /
153

(1906) [MARC] Author: Bertha von Suttner
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra boken

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

153

han icke lägga oöfverstigliga hinder i vägen för krig
och blodsutgjutelse genom ett gudomligt, det gillas
icke’, om han hade någonting att invända mot
sådant? Ja... ja... det är nu så och det kommer
sannolikt alltid att förblifva sa, att människorna åt
sig uppkonstruera en gud, hvilken passar dem...
en gud, som gillar deras felsteg, godkänner deras fel,
visar sig nådigast då de handla som mest
samvetslöst, så rå, så inkonsekvent, så barnslig, så elak, så
liderlig, så grym, som människan själf är... just
sådan, i alla detaljer sådan är den gud, som hon för
sin och, om det vill sig väl, äfven andras räkning,
uppkonstruerar alltefter de sig företeende
omständigheterna.... Och nu, min grefvinna», tillade han på
samma gång han steg upp, »förlåt mig... tillgif
mig... misstyck icke, att jag varit orsaken till en
för Er helt visst ledsam diskussion... Tillåt mig
att säga farväl!»

Hela mitt inre var i uppror... i uppror! Allt
hvad Tilling nu talat, hade gjort honom ännu mera
dyrbar för mitt hjärta, ännu mera kär och älskad...
Och nu skulle han gå ifrån mig! Nu skulle jag
skiljas från honom, kanske för alltid!... Ja, kanske
för evigt?... Att inför alla dessa hvardagsmänniskor
växla ett kallt och likgiltigt afskedsord... var detta
väl hvad jag väntat mig?... Skulle härmed allt
mellan oss vara slut?... O, det finge icke ske!.... Det
kunde icke få ske... Om dörren tillslöts bakom
honom, skulle jag brustit ut i snyftningar... Nej, det
finge icke sluta så... Jag reste mig upp.

»Ett ögonblick, herr baron!» yttrade jag. »Visa
mig den artigheten att låta mig förete den där
fotografien, hvarom vi för en tid sedan talade!»

Han betraktade mig på ett sådant sätt, att jag
fullväl insåg, huru förvånad han var, enär emellan
oss aldrig någonsin varit tal om någon fotografi.
Likväl beledsagade han mig med den för honom egna
artigheten bort till ett af salongens hörn, hvarest stod
ett rundt bord, hvilket värdinnan utsett till
lagerrum för en mängd album och... där vi kunde ostördt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 12:50:18 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/vapnen/0153.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free