Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra boken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
163
framåt i alléen, förrän jag bakom mig hörde
hofsla-gen af en i skarpaste traf framstormande häst.
»Ah!» hördes en stämma. »God morgon, Marta!
Det var en glädjande öfverraskning att här
sammanträffa med dig... Fägnar mig obeskrifligt, det kan
du nog förstå.»
Det var Konrad... ack!... den allestädes
närvarande Konrad. Ingalunda beredde mig detta
opåräknade möte någon glädje. Men... hvad var att
göra? Pratern var ju icke min privatpark. Hvem som
helst ägde rättighet att dväljas där. Hvem som helst
hade tillåtelse att rida fram i dessa alléer, vore det
också en hästskojare på den uslaste af alla krakar.
Huru hade jag kunnat vara nog dum, nog kortsynt, nog
enfaldig att räkna på ett ostördt rendez-vous på en
dylik plats? Althaus höll in sin häst och
uppenbarligen var det hans mening att göra sig till min
kavaljer under ridturen.
Strax därpå blef jag varse Tilling, hvilkens häst
i galopp förde honom med skyndsamhet närmare oss.
»Kusin...», yttrade jag. »För dig har jag
varit en god och trogen bundsförvant. Icke sannt?...
Du vet ju att jag på alla sätt bemödat mig att stämma
Lilly till din fördel?»
»Ja... ja, du allra bästa bland kusiner!»
»Senast i går afton prisade jag åter dina många
goda egenskaper... hm!... ty du är ju en
verkligt förträfflig yngling: tjänstaktig... hm!...
hänsynsfull...»
»Hvad är det du nu önskar? Ty att det är
någonting, det förstår jag fullväl...»
»Endast det, att du ofördröjligen låter din häst
smaka sporrarna och ridpiskan samt traf var vidare!»
Tilling var redan helt nära oss. Konrad såg
först på honom, sedan på mig, på mitt rodnande anlete.
Han nickade leende, och utan att säga ett ord
stormade han därifrån, alldeles som om han varit stadd
på flykten undan ett lejon, en panter eller någon
annan fruktansvärd fiende.
»Återigen denne Althaus!» voro Tillings första ord,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
