Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra boken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
175
liga sjukdomarne difteri, kräfta eller tyfus och hvad
allt de nu månde heta. Ej heller kan Ni väl på fullt
allvar inbilla Er, att en domare måste med absolut
nödvändighet hysa kärlek till inbrottsstölder... På
samma sätt förhåller det sig med mig. Jag kan inte
med sanning säga, att jag älskar de rysliga scener, den
vildhet, den mordlystnad, de massmord, som i
krigstider tillhöra mitt lefnadsyrke. Jag trädde in på den
banan utan att egentligen förstå hvad jag gjorde.
Mina föräldrar önskade det, mina kusiner påyrkade
det, alla människor i min omgifning prisade
»hjältebanan» såsom det mest eftersträfvansvärda på jorden.
Men då jag nu en gång är där... hvilken anledning
skulle jag väl kunna finna till att öfvergifva den?»
Tant Maria upplät nu sin mun, talade och sade:
»Jaså... jaså... Åh, herre Gud... Det är
tal om att finna tillräcklig anledning att lämna
krig-garebanan?... Nåväl, en sådan ligger väl redan i Er
skyldighet att bespara Er hustru garnisonslifvets
obehag... att skona henne för själsångest och smärta,
om ett nytt krig skulle bryta ut... Men det vore
dåraktigt att oroa sig, ty om Gud har i sitt allvisa
råd bestämt, att en människa skall uppnå en hög
lefnadsålder här på jorden, kan intet krig i världen
beröfva henne lifvet. Hon lefver länge, om också faror
omgifva henne på alla sidor.»
»Ja... naturligtvis måste jag finna dessa skäl
talande. Det skall alltid vara min högsta sträfvan
att beskydda min hustru mot all lifvets
svårigheter och obehag. Men att äga en make, hvilken saknar
yrke och icke äger någon sysselsättning, det måste
helt säkert vara mycket mera obehagligt än att lefva
ett garnisonslif. Och... tro mig!... vida mera
farligt än ett fälttåg vore den misstanken, att jag af
lättja eller af feghet tagit afsked från min tjänst.
Tanken på en sådan åtgärd har aldrig kunnat ens för ett
ögonblick vinna insteg hos mig... Och... jag
hoppas det åtminstone... icke heller hos Er, Marta?»
I andra personers närvaro använde vi ännu
alltjämt tilltalsordet »ni».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
