Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje boken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
203
ket hvarje ögonblick hotar oss äfven under fredliga
tider!»
»Du talar som själfva tant Maria, min älskling!
Du ordar, som om vårt öde verkligen berodde af någon
högre makts ingripande och icke af våra
medmänniskors oförsiktighet, grymhet, råhet, dumhet.. ,
Hvarför är nu detta krig med Danmark så oundgängligen
nödvändigt?»
»Ännu har det icke brutit ut... ännu...»
»Jag vet... jag förstår din mening... Ännu
kunna ju tillfälligheter inträffa, hvilka förhindra det
onda. Men i saker af så stor vikt borde ingalunda
slumpen eller politiska ränker eller de maktägandes
nycker fälla utslaget... Men hvartill gagnar det väl
att tala om »borde» eller »borde icke». Jag förmår
ju i alla händelser icke hindra, att det sker, som icke
borde få ske. Jag kan icke förändra, utan blott sörja
öfver tingens ordning, öfver de tilldragelser, som tima.
Men stå mig härvid bi, min Fredrik!... Försök inte
att trösta mig med de sedvanliga tomma fraserna!
Du tror inte själf på dem. Du känner själf deras
tomhet och hyser vedervilja för dem... Endast det
skulle förmå i någon liten mån trösta och
tillfredsställa mig, att du med mig fördömer och beklagar
detta onda, som kommer att göra mig och så otaligt
många andra olyckliga.»
»Ja, min hjärtevän, om och när denna olycka
verkligen inträffar, då skall jag gifva dig rätt. Då skall
jag icke dölja för dig den afsky och motvilja, jag
känner för de anbefallda massmorden... Men till dess
— låtom oss glädja oss åt lifvet! Vi äga ju hvarandra
... ingenting kan skilja oss från hvarandra. Mellan
våra själar står icke någon mur eller molnvägg.
Låtom oss innerligt glädjas och fröjdas öfver och i denna
sällhet, så länge den ännu är vår. Låtom oss icke
tänka på de möjligheter, som kunna förstöra den!...
Evigt kan ju icke någon fröjd räcka. När världen är
hundra år äldre än nu, saknar det all betydelse, om vi
lefvat längre eller kortare tid här på jorden. Det
ligger ju mindre vikt på frågan, om vårt lifs sköna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
