Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje boken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
2 8
Han tryckte mig till sitt hjärta. Detta stumma
svar var tillräckligt. Det uppenbarade för mig hans
tankar och känslor.
Men hvad hjälpte det? Mitt själslugn och min
hjärtefrid hade i alla händelser flugit sin kos. Om
bara det olycksaliga kriget snart toge slut!... Med
stor ifver och flit studerade jag tidningarnas berättelser
om tilldragelserna på krigsskådeplatsen och min
högsta önskan var, att de förbundna måtte snarast möjligt
vinna en afgörande seger. Men jag måste medgifva,
att det icke ensamt var patriotism, som framkallade
denna min önskan. Visserligen skulle jag naturligtvis
gärna se, att segern stannade på vår sida, men hvad jag
mest och lifligast hoppades af en sådan seger, det
var, att kriget skulle taga en ända, innan han, som var
mitt allt på jorden, skulle sändas ut i detsamma. Först
i andra rummet tänkte jag på mina landsmäns triumf,
allra sist på den lilla jordbits intressen, hvarom striden
rörde sig. Om Schleswig hörde till Danmark eller icke
— hvad vidkom detta mig. Hvilket intresse hade jag
däraf? Och — slutligen — hvad betydde det väl
för danskarna och schleswig-holsteinarne själfva?
Voro de båda folken nog blinda att icke inse, att det
endast var deras styresmän, som stredo mot hvarandra
för att utvidga sin makt och sitt landtområde. Kunde
de då icke begripa, att här gällde frågan icke deras,
befolkningens väl och ve, utan endast
»protokollprinsens» och augustenborgarens intressen? — När några
hundar råka i strid om en benknota, är det ju alltid
blott hundarna själfva som sönderslita hvarandra, men
i lolkens historia är det för det mesta de dumma
benknotorna själfva som gå löst på hvarandra för att
ömsesidigt krossa och söndersmula hvarandra... icke
på grund af egen stridslystnad, utan för deras furstars
rättigheter, hvilka alls icke angå dem. »Mig vill Azor
hafva» — och »på mig har Pluto rättmätiga anspråk»
— »jag protesterar mot Karos huggtänder». — »Jag
anser det för en stor ära att blifva uppäten af »Minka».
Ja, sådant säga benknoterna. »Danmark ända till
Eider!» ropa de danska patrioterna.» Vi vilja hafva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
