Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje boken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
231
känsla, hvilken af våra fältpredikanter så ofta pri
sas i deras tal — den glädjen kan en lycklig människa
icke känna. Och om du lefver och Gud låter mig
vända åter, då har jag ju ännu att vänta mig
oberäkneligt stora skatter af lycka. O, med hvilken
lef-nadsglädje skola vi icke då båda njuta af framtiden,
om en sådan är oss beskärd!...»
»1 dag sammandrabbade vi första gången med våra
fiender. Ditintills hade vår marsch företagits genom
redan eröfrade landsträckor, hvilka redan blifvit
utrymda af danskarne. Byar i lågor, köpingar i brand
... rök af eldsvådor på alla håll... nedtrampade
sädesfält och ängar.. , soldathopar, lastade med
krigsbyten... kringströdda vapen, tornistrar, kanoner och
sönderbrutna kanonhjul... af de söndersplittrade
granatskärvorna upprifna jordtorfvor... blodpölar:..
döda hästar... människolik i blodiga uniformer —
sådant utseende hade de trakter, genom hvilka vi
marscherade i segrarnes spår för att, om möjligt, vinna
nya »segrar», d. v. s. antända andra byar och köpingar
o. s. v.... så hafva vi gått till väga ännu i dag. Vi
hafva intagit positionen. Bakom oss brinner nu en by
och lågorna stiga blodröda upp mot himlen. Det var
ändå en lycka, att samtliga invånare redan lämnat den.
Blott en lefvande varelse fanns kvar... en i ett stall
kvarglömd häst. Jag hörde, huru djuret i förtviflan
gnäggade och stampade... Vet du, hvad jag då
företog mig? Det var säkerligen ingenting som skulle
inbringat mig någon orden eller medalj, om det komme
till höga vederbörandes kännedom — tv... i stället
för att nedhugga ett par danska soldater... sprängde
jag fram till stallet i ändamål att, om möjligt, befria
det arma djuret... Men — omö]ligt! Elden hade
redan fattat i krubban, det brann i halmen under hans
hofvar, gnistan glödde i hans man... Han var
förlorad. Så snart jag insåg detta, sköt jag honom två
revolverkulor genom hufvudet. Han föll
ögonblickligen och var således räddad undan den kvalfulla döden i
lågorna. Och sedan gällde det att skynda tillbaka
till striden, till mordplatsen, till de vidriga ångorna af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
