- Project Runeberg -  Ned med vapnen /
242

(1906) [MARC] Author: Bertha von Suttner
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje boken

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

242

berodde därpå, att vår ömsesidiga kärlek, bådas vår
aktning och innerliga tillgifvenhet för hvarandra gjorde
det till en verklig sällhet att få vara tillsammans,
utbyta smekningar, utbyta tankar. Den omkring oss
stormande ungdomens ras och munterhet tilltalade oss
icke efter alla de sorger, vi utstått. Ännu mindre
förmådde vi sympatisera med de äldre, hvilkas åsikter,
intressen och önskningar voro så vidt skilda från våra.
Begagnande oss af det privilegium, som allmänt
medgifves ett ungt och förälskadt par, lefde vi så mycket
som möjligt för oss själfva, än företagande
promenadturer, än görande utflykter till häst eller vagn i
om-gifningarna, då vi ofta kunde stanna borta hela
dagen. Många timmar tillbragte vi i vårt
bibliotek och om aftnarna, när sällskapskretsen samlat sig
vid spelborden, plägade vi två draga oss tillbaka till
våra rum, där en cigarett, en god kopp té eller ett
förtroligt samspråk väntade oss. Och alltid hade :vi
så mycket att säga hvarandra. Oftast och kanske äfven
hälst talade vi om de känslor af ångest, det lidande,
den sorg, som uppfyllt våra hjärtan under skilsmässans
bedröfliga dagar, ty i detta samtalsämne låg alltid
inneslutet en väckelse till glädje, och fröjd öfver att
hafva ånyo återförenats. Vi kommo öfverens
därom, att aningar om en förestående död och annat af
samma slag endast är en grof vidskepelse. Och vi
hade ju själfva ett bevis därpå. Då min make drog ut
i kriget, hade ju både han och jag haft liksom en
förkänsla af, att vi aldrig mera skulle återse hvarandra
här på jorden... att antingen han eller jag eller vi
båda skulle dö. Och trots dessa dystra aningar ägde
vi ju hvarandra ännu en gång. Naturligtvis måste
Fredrik för mig skildra alla detaljer af de faror och
lidanden, som han och hans kamrater utstått...
rysliga scener från slagfälten och lasaretterna...
skräckscener, hvilka voro ägnade att komma en åhörares
blod att stelna. Det fröjdade mitt hjärta att han
talade därom med en ton af ovilja och smärta. Det
sätt, på hvilket han skildrade dessa rysligheter...
den smärta, som kom hans röst att darra, var mig kär.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 12:50:18 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/vapnen/0242.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free