- Project Runeberg -  Ned med vapnen /
268

(1906) [MARC] Author: Bertha von Suttner
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje boken

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

2 68

vi väl icke önska dem något ondt... Måtte under
året sextiosex och äfven under alla de följande åren
människorna blifva allt bättre, allt mera böjda för
fridsamhet, allt bättre och därigenom allt mera lyckliga!»

Min far ryckte med förakt på sina axlar.

»O... hvilken svärmerska du är!» yttrade han
medlidsamt.

»Ingalunda är hon någon svärmerska!» tog mig
nu Fredrik i försvar. »Den önskan, som Marta
uttalat, beror ingalunda på något svärmeri, ty vi hafva
vetenskapliga bevis därpå, att den kan och skall gå i
fullbordan. Ända sedan urminnes tider hafva
människorna stadigt fortskridit till allt större fridsamhet
och därigenom allt mera rik lycka. Men det går
långsamt, ja, jag medgifver, att framåtskridandet är
så omärkligt, att en så liten tidrymd som ett år
omöjligen kan förete något synbart bevis därpå.»

»Jag skulle dock önska, att det bröte löst...»

»Nåväl, min far... det är säkerligen äfven hela
krigsstyrelsens önskan!... Men hvarför säger man
då icke rent ut?... Bättre voro allt annat än
att försöka inbilla folket, att man rustar blott för att
värna freden. När I visen tänderna och knyta
näf-varne, anstår det Er icke att hviska milda och
fridsamma ord... Om I redan brinnen af längtan efter
att få utdela svärdshugg, så borden I åtminstone icke
låtsa, som om det vore endast och allenast af
försiktighet I fören handen till svärdsfästet...»

Så här talade jag nu en stund, visserligen till en
början med darrande stämma, men med stigande
värme. Min far var förbluffad och svarade icke ett

enda ord... Slutligen brast jag i gråt.

* *

*



Härefter följde en tid af växlande fruktan och
hopp. Ena dagen hette det »freden är sannolik», den
andra däremot »kriget är oundvikligt». De flesta voro
af den senare åsikten.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 12:50:18 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/vapnen/0268.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free