Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjärde boken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
287
oväder. Soldaterna ligga i vild oordning på marken,
hvarhelst de funnit det bekvämast att åt sig anordna
ett nattläger... O, huru utmattade voro de icke
af den långa, tröttsamma dagsmarschen!... Endast
för oss, officerare i staben, har man slagit upp ett
par tält. Men jag föredrager fria luften.... Det
var så kvaft, sä mörkt därinne under tältduken. En
i närheten befintlig lägereld gifver mig tillräckligt
ljus för att skrifva dessa rader till min älskade hustru,
min Marta, min hjärtevän. Vid mina fötter ligger
Puxl... den lille hunden.... Jag ångrar djupt, att
jag fört honom med mig. Han är... såsom de våra
alltid säga om det preussiska landtvärnet... icke
van vid strapatserna, och lidandena och umbärandena
under ett fälttåg... Nu ligger han och drömmer,
medan jag drömmer om dig, min Marta Visserligen
är jag vaken, men lika tydligt, som om det vore
verklighet... mycket mera tydligt än om det vore en
drömbild... ser jag dig sitta på en fältstol därborta
i hörnet... det halfmörka tälthörnet... O, om jag
finge hvila mitt hufvud i ditt knä...!»
»Jag gick nyss ut ett ögonblick. Längs efter
marken smögo sällsamma skuggor. Det var marodörer.
Många, många blifva efter under marscherna. Nu
hafva de — en och en — kommit hit, vägledda af
vakteldar. Men icke alla... nej, tyvärr, icke alla!
Många ligga ännu kvar i något aflägset dike eller i
någon sädesåker. Men så har också värmen varit
tryckande, ja, rent af förfärlig under denna forcerade
marsch. Solen brände, så att den var nära att
försätta våra hjärnor i kokning... Därtill bar den
sårade soldaten det tunga geväret på en trött, kanske
blesserad skuldra... och han själf var hungrig,
törstig, förtviflad... Men likväl har jag icke hört
något knot. Några föllo omkull och förmådde icke mera
resa sig. Andra träffades af solsting och fingo
sålunda en ögonblicklig död. Deras lik lades på en
ambulans vagn.»
»Trots stjärnprakt, månsken och ljumma
vindfläktar saknar dock denna juninatt all poesi. Man hör
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
