Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjärde boken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
3T5
Och jag, som fann detta så förfärligt plågsamt, jag
var ju frisk... jag var ju icke sårad, icke sjuk...
O, huru pinsamt måste då icke sådant vara för de
arma, hvilka med sönderskjutna lemmar och
krossade kroppsdelar skjutsas fram i ilande fart med ett
dylikt antediluvianskt åkdon öfver stock qch sten...!
Mina ögonlock voro bly tunga. En plågsam känsla
af sömnbehof smög sig öfver mig, fastän det värkte
i alla leder, men i ett så obekvämt åkdon och med
så uppskakade nerver, lika orediga och fantastiska som
feberdrömmar, jagade ideligen hvarandra genom min
hjärna. Alla de af regementsläkaren skildrade
scenerna utspelades på nytt inför min inre syn; jag såg
dödgräfvarne gräfva de stora grafvarne, jag såg
slagfälthyenorna smyga omkring och jag hörde de
arma offren i det brinnande sjukhuset utstöta sina
rop af fasa och förtviflan... Hu, jag förmår icke
nedskrifva allt detta hemska och rysliga... Men på
samma gång kunde jag icke undgå att lyssna till de
half höga samtal, som mina medpassagerare förde
inbördes... »En del af den slagna armén flydde
undan till Königgrätz», berättade doktor Bresser. »Men
fästningen var afspärrad, och från dess vallar sköt
man på flyktingarne, i all synnerhet på sachsarne,
hvilka man i nattens mörker tog för att vara
preussare. Åtskilliga hundratal störtade sig i vallgrafvarne
samt drunknade... Vid Elbe lades hinder i vägen
för fortsatt flykt, ty broar och bryggor voro så
öfver-fyllda af hästar, kanoner och trossvagnar, att ingen
plats fanns för fotfolket... Tusentals störtade sig
ned i floden — äfven sårade...»
»I Honorewos lär råda ett gräsligt elände»,
yttrade fru Simon. »Invånarne hafva flytt och öfvergifvit
allt... såväl slott och palatser som hus och kojor.
Alla dessa boningar äro nu uppfyllda af hjälplösa
sårade eller förstörda... Huru mycket godt skola vi
icke uträtta med den hjälp, som vi nu tillföra dem,
men... ack, den är ju så otillräcklig!»
»Och alltför otillräcklig är i sanning också vår
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
