Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjärde boken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
2 20
oss?... Hvad förmå vi uträtta?... Hvad skola vi
göra?»
»Jag skall uppsöka prästgården», yttrade fru Simon.
»Det måtte väl finnas en sådan här på platsen. Eljest
söker jag hjälp annorstädes här i byn... Kom,
doktor!... Följ mig till porten och belys min väg med
Edra tändstickor! Gud ske lof, att vi åtminstone hafva
dem!... Men asken är väl snart tom?... Ja, jag
trodde just det... Ni fru Marta, kan under tiden
kvarstana här...»
Här?!!
Här... ensam i mörkret, ensam bland alla dessa
klagande, stönande, af smärta, skrikande människor!
Här... ensam i denna stinkande, kväfvande luft!
Det var en gränslöst förfärlig belägenhet, men jag
opponerade mig icke... jag yttrade icke ett halft ord
af en invändning.
»Ja», sade jag, »ja, jag stannar och väntar...
»Nej, nej», yttrade nu doktor Bresser, i det han
lade min arm i sin, »nej, ni får icke stanna här
ensam inom murarne af detta helvete... ensam bland
dessa måhända i feber rasande och vansinniga
människor.»
Jag kände en djup tacksamhet mot den trofaste
vännen för denna hans mellankomst och hakade mig
fast vid hans arm... ja, jag fruktar, att jag skulle
blifvit vansinnig af ångest, om jag blifvit nödsakad att
stanna ensam kvar... Ack, jag var i alla fall en feg,
hjälplös, svag varelse och det medvetandet slog
mig med förfäran, att jag alldeles icke var vuxen den
uppgift, jag föresatt mig. Hvarför hade jag icke
stannat kvar i hemmets lugna och trygga sköte?... Men
tänk ändå, om jag verkligen skulle återfinna min egen
Fredrik!... Hvem vet, huruvida han icke ligger i
någon af de mörka, fasansfulla salar, som vi nyss
lämnade! Under det att vi gingo ut, sväfvade hans namn
många gånger hörbart öfver mina läppar. Ja, ett par
gånger ropade jag det så kraftigt jag förmådde. Men
jag fick ej höra det på samma gång fruktade och
efterlängtade svaret: »Marta... här är jag».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
