Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjärde boken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
322
sakad att iståndsätta brunnarne. Man måste uppsöka
några af de på väg och fält kringströdda fältkittlarne för
att få husgeråd. Och slutligen... måste man
tömma de stupades tornistrar för att anskaffa det linne,
man behöfde till de sårade.
Nu anlände äfven en preussisk stabsläkare med
manskap och hjälpmedel och således kunde man nu
omsider på fullt allvar börja räddningsarbetet. Och
nu var ju för mig det ögonblick inne, då jag måhända
skulle kunna finna den, på hvilkens drömda rop jag
företagit hela denna bedröfliga färd. Denna tanke
upplifvade i någon mån mina brutna krafter.
Fru Simon och stabsläkaren kvarstannade i
slottet hos där varande sjuka. Doktor Bresser och jag
begåfvo oss ned i byn för att undersöka denna.
Doktorn hade redan hunnit förskaffa sig tillförlitlig
kännedom därom, att Fredrik icke befann sig innanför
slottsmurarne.
Vi begåfvo oss af, och knappt hade vi tillryggalagt
tjugofem meter, förrän höga klagorop nådde våra öron.
De kommo från det inre af kyrkan, hvilkens port stod
öppen... Naturligtvis skyndade vi ditin. Öfver ett
hundratal mänskliga varelser lågo därinne, lågo på
det hårda stengolfvet... stympade... svårt sårade.
Af feber glödande anleten och oroligt stirrande blickar
mötte oss öfverallt. Jämmerrop och böner om vatten
nådde från många håll våra öron. Redan strax
innanför tempeltröskeln var jag nära att digna ned, men jag
samlade mina sista krafter och skred sakta fram mellan
raderna, sökande min Fredrik. — Han fanns där icke.
Bresser och hans karlar gjorde sig genast redo att
bistå de olyckliga... jag stödde mig mot en af
pelarne och fortsatte att med outsäglig förfäran och fasa
betrakta det rysliga eländet. — Himlen vare oss
nådig!... Var detta verkligen ett tempel, som man
uppbyggt åt den Gud, »som är kärleken»? Och där
stodo i sina nischer de undergörande helgonen med
fromt sammanknäppta händer och med sina af den
guldskimrande glorian omgifna hufvud...
»O, Guds moder... heliga Guds moder...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
