Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjärde boken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
328
Detta var nu den andra gången, som min egen
Fredrik blifvit räddad undan den på slagfältet
lurande döden och blifvit mig återskänkt... O,
hvilken fröjd att åter få sluta honom i mina armar!
Hvarför hade nu jag... just jag... uppnått denna
lyckliga stund och icke förgåtts i det brusande haf af kval
och smärta, i hvilket samtidigt så många andra
kvinnors lycka drunknat?... Lycklig den, hvilken
under en sådan stund är i stånd att höja tankar och
blickar upp mot himlen samt i varma, innerliga
böner hembära åt den himmelske fadren sina
tacksägelser! Men många finnas, hvilka anse sig genom
denna tack (hvilken de anse ödmjuk, därför att orden
hafva en ödmjuk form, men som ofta är mera inbilsk
och anspråksfull, än de själfva ana), genom den anse
de sig hafva afbördat sig en skuld. Genom den hafva
de, enligt sin egen mening, på ett tillfyllestgörande sätt
ersatt Gud för det företräde, han låtit falla på deras lott
och som de kalla »Guds obeskrifliga och outsägliga
nåd.» Sådant förmådde icke jag göra. När mina
tankar flögo hän till de ohyggliga mordplatserna, till
de hjärtslitande scenerna bland de många sårade —
när jag med allvar tänkte på de beklagansvärda
hustrur och mödrar, hvilkas kära störtats i kval och
död af samma makt, som visat min sig gunst...
o, då förmådde jag icke höja mig till en sådan
anspråksfullhet, att jag skulle ansett min lycka såsom ett af
Gud för mig särskildt bestämdt ynnestbevis. Jag
erinrade mig, hurusom vår hushållerska, fru Walter,
nyligen en gång bortsopade från det inre af ett skåp en
mängd af myror, hvilka ditlockats af sockerlukten...
Ack, på samma sätt rasade ju ödets sopkvast fram
öfver slagfälten i Böhmen... De stackars små
myrarna blefvo ju till större delen krossade och dödade...
endast några få undkommo oskadade. Hade det väl
varit lämpligt, förnuftigt eller rättvist, om dessa få
öfverlefvande myror hade till fru Walter uppsändt sin
innerliga och varma tack för den skonsamhet, som hon
alldeles ofrivilligt hade visat dem?... Ingalunda!...
Och så stor återseendets glädje än var, kunde jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
