Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjärde boken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
369
Men... klockan sju på aftonen samma dag var
allt slut.
Min arme far kastade sig ned öfver liket med ett
hjärtskärande skri, som gaf genljud i hela slottet
Hvilken svårighet hade vi icke att slita honom bort
från den döde! Den halft vansinnige gamle mannen
skrek, vrålade, tjöt i sin gränslösa, sin omätliga
förtviflan. Han var ju borta — hans Otto, hans son,
hans stolthet... hans allt.
På dessa utbrott följde sedan ett tillstånd af stel,
stum, hemsk apati. Han förmådde icke öfvervara sin
älsklings begrafning. Han låg alltjämt på sin soffa
alldeles orörlig och... så vidt man kunde märka
det... utan medvetande om den yttre världen.
Bresser, som lyckligtvis var till hands, gaf befallning att
afkläda honom och föra honom till sängs.
En stund... en hemsk stund förgick.
Då tycktes han ånyo vakna till lif. Vi voro alla
samlade omkring honom — Fredrik, tant Maria och
jag. Först låg han en stund orörlig och såg sig
omkring med tusen frågor i sina gamla kära ögon.
Därefter satte han sig upp i bädden och försökte tala.
Men han förmådde icke frambringa en enda stafvelse.
Tungt drog han efter andan. Plötsligt började han
darra, skälfva, krampaktigt vrida sig, liksom om han
blifvit angripen af den hemska kramp, som utgör
kolerans sista stadium, och likväl hade sjukdomens
föregående symptomer icke visat sig hos honom.
Slutligen lyckades det honom att frampressa ett ord:
»Marta!»
Jag sjönk ned på mina knän framför hans bädd.
»Min far!... Min innerligt älskade far!...»
Han upplyfte med möda sin ena hand och lade
den på min hjässa.
»Din önskan», sade han med ansträngning,
stammande och långsamt, »din önskan vare uppfylld...
jag för... jag förb... jag förbannar.... kri.
kriget!»
Med möda lyckades han fullborda meningen. Han
sjönk kraftlös tillbaka mot kuddarne.
22
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
