Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjärde boken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
201
»Ett år såsom frivillig... det är ju icke mycket»,
försökte Fredrik att trösta mig.
Men jag skakade mitt hufvud och yttrade:
»En enda dag är för mycket. Man borde icke
tvinga någon människa att, om också endast för en
enda dag, bestrida en tjänst, hvilken hon hatar, ty
under denna dag måste hon visa motsatsen till hvad
hon i verkligheten känner, ja, hon måste svära att
med glädje uppfylla sådana plikter och skyldigheter,
som hon afskyr... Kort och godt! Den människa,
som vill framåt här i världen, som vill höja sig öfver
allmänna nivån, som vill blifva och under hela sitt
lif fortsätta att vara något, den måste ljuga... ljuga
.... ideligen ljuga... intet annat än ljuga, intet
annat än handla och vandia mot pliktmedvetandet och
i strid mot samvetet... Mot säger jag, och
därifrån viker jag aldrig: min son skall jag framför allt
uppfostra till sanningskärlek, till uppriktighet, till att
aldrig vika en enda linie, en enda millimeter från
pliktens och rättvisans väg.»
»Ja», svarade Fredrik. »Jag instämmer af hjärtat
gärna i allt hvad du säger. Men vi lefva nu i en värld
och i en tid, som vi icke förmå forma efter vår vilja,
vore denna än så. god. Om dina planer med
Rudolf skulle kunna utföras, borde han vara född minst
hundra år senare...»
Nu, då vi tillbringade ett lif i ensamhet, afskilda
från hela världen, och aldrig sågo andra människor
än de, som levererade bröd, kött, fisk och andra för
hushållet nödvändiga artiklar — ja, nu hade Fredrik
ro och kunde ostördt ägna sig åt sitt arbete... Ja,
det var i sanning en lugn, en lycklig tid. Men det
oaktadt af stodo vi icke från vår föresats, att nästa
vinter skulle vi tillbringa i Paris.
Ja... människan spår och gud rår, säger ett
ordspråk, hvars sanning hvarje dag ådagalägges
inför våra ögon. Vår Paris-resa måste uppskjutas till en
oviss framtid, ty under loppet af december
insjuknade vår lilla skatt, vår Sylvia. Och under hennes
sjukdom voro naturligtvis våra dagar och våra nätter
22
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
