Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Harpolekaren och hans son
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Barrträden stego i denna skog ur en bördigare jordmån
än på de sträckor Svante harpolekaren senast
tillryggalagt, där de öppna, torra gladen mellan trädens
stammar voro höljda med knappt annat än ljung och
ris, och de träskartade hulten med det sorgsna askgrå
videt; ja, där han å långa sträckor sett marken klädd
med lafvar allena, gröngula, hvita eller grå, och med
krustådans borstiga blad.
Men här var en liten äng med tätt gräs och med
sippor, som på sina ställen stodo så rikt, att de på
afstånd liknade snödrifvor. Vackrare ängsbit hade
harpolekaren på denna färd icke sett invid kungsvägen genom
Lagadalen. Hägg, som knoppades och beredde sig till
blomning, skymde en backsluttning ned till en bäck, som
flöt med genomskinligt vatten öfver sin ljusa sandbädd.
Den lockade harpolekaren att bada sig och sin gosse.
Därefter uppbrott, ty man borde före natten hinna
härbärget Talavid i backarne väster om Jönköping, ej långt
från stadsporten.
Dagen dör, en fuktig vind
andas öfver tegen,
och min gosses väna kind
lutas mot min egen.
Aftonrodnans gyllne bloss
vinka: Gunnar, kom till oss!
Ljufva änglamunnar
hviska: du vår Gunnar!
Utur ödesdjupen fram
många källor välla.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
