- Project Runeberg -  Vapensmeden (Hägringar från reformationstiden) /
195

(1912) [MARC] Author: Viktor Rydberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Harpolekarens sista vandring

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

honom. Det förekom honom stundom, som om hans själ
blifvit ett med dem, som om det vårlif, som sträfvade,
njöt och jublade i sky, i skog och på mark, utströmmade
ur hans hjärta. Och så hade han Gunnar, sin egen präk-
tige gosse, bredvid sig.

Gunnar hade mycket att iakttaga och fråga om. Där
flög en kråka med strå i näbben. Hon måtte bygga bo.
Där gnäggadc det högt i luften, och med blixtfart sköt
någonting snedt ned mot den vattendränkta ängen. Hvad
var det? Horsgöken, ej att förblanda med den verklige
göken, som gol nyss inifrån furumon. På ett fält lysa
rörliga kvittrande ängsbollar: det är gulärlorna. Lärkan
flyger upp ur rågåkern och drillar öfver vandrarnes
hufvuden. Hvad hon måtte vara glad åt lifvet! Ärenpris
blickar djupblått fram ur den nyfödda gräsbrodden, som
liknar en grön dimma. Ha blommorna en känsla af
tillvaro? Aflägsna trumpetljud ofvanifrån. En mångvingad
snöplog skär genom de hvitgrå molndimmorna. Det är
flyttfåglar från Egypti land; det är tranorna. Gossen
räknar fyratiotvå. Gif! gif! ropas det ur den blommande
aspen. Gunnar smyger fram mot trädet och ser en liten
spräcklig fågel, som vänder halsen i alla riktningar. Det
är göktytan, som påminner oss om vår plikt att gifva
tröst åt de bedröfvade, bröd åt de hungrande. Vet hon,
att hon gör detta? Det är nog att vi själfva veta, att
hon gör det. Naturen talar som en sierska med ord,
som icke hon, utan hennes präster tolka.

Gunnar känner, att han icke bör besvära sin fader
med oupphörliga frågor. Han lämnar honom stundom
åt sig själf. Harpolekaren går då i vakna drömmar,
förnimmer sig försänkt i världssjälen eller som ett

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jul 4 09:21:10 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/vapnsmed/0195.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free