- Project Runeberg -  Vapensmeden (Hägringar från reformationstiden) /
196

(1912) [MARC] Author: Viktor Rydberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Harpolekarens sista vandring

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

själfmnedvetet grand inne i det soldoft, som lägrar framom skyarne,
hvilka den stora stjärnan nu segnar mot synranden.
Eller han lefver i sina minnen. I dag infinna sig dessa
talrikt, och, märkvärdigt nog, de komma i ordnad rad ut
ur halferinringens och förgätenhetens hemlighetsfulla
ängder vid gränsen till icke-varat. De komma i högtidligt
tåg, många omstrålade af klarhet, andra slöjade i ett flor,
som förtunnas och upplöses. Ungdomsminnena komma,
gosseminnena, och hvad han minst väntat, det kommer
ett minne i skepnaden af ett barn, som visar på den
vagga det nyss lämnat och därbortom på något, som
hvarken är ljus eller mörker, något som liknar den blinda
fläckens obelysta, färglösa och likväl icke dunkla fält.

Vid solnedgången ha de satt sig att hvila, far och
son, på ett klipphlock vid vägkanten. Harpolekaren har
lagt sin arm om Gunnars hals; gossen sin kring faderns
lif. Båda skåda mot guld- och purpurstrimman, hvaraf
skogen förunnar ett stycke att lysa fram, där vägen
förlorar sig uppe i granhacken. Rödhaken sjunger
sorgmodigt, morkullans underligt tilltalande läte förtonar mellan
trädstammarne. Men hvad är detta? Det ljuder
djupstämdt och fjärran från som klangen af en silfverklocka
ur någon döm i andevärlden. Klangen kommer ur västerns
skyar, från de lifliga skiftande ljusdallringarna i dem. Är
det hörselvilla, eller händer det, hvad sagan förmäler, att
solen i nedgången stundom tonar, att hennes sista strålar
gå som stråkar öfver osynliga strängar, spända på
gränslinjen mellan jordens dag och natt? Harpolekaren hör
det; Gunnar hör det äfven, ty den enes förnimmelser ha
en klangbotten i den andres själ.

Harpolekaren ser ljusreflexerna spela på sin gosses

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jul 4 09:21:10 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/vapnsmed/0196.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free