Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Harpolekarens sista vandring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
200 VIKTOR RYDRERG.
- Hvilken? frågade en annan röst.
- Den som ni önskar in i djupaste helvetet. Har-
polekaren . . . Känner ni icke igen honom?
- Vid Gud! utbrast en tung, järnklädd skepnad
sadeln på en ovanligt hög häst. Det ~rhan. Så fick
jag då åtminstone en liten hugsvalelse på vägen.
Herr Ture Jönsson red tätt inpå Svante, böjde sig
sadeln och sade nästan hviskande: Här är jag nu -
en landsflykting genom ditt förvållande och min egen
skonsamhet, ty jag har mer än en gång haft ditt lif
min hand. Tror du icke, att jag vet hvem du är? Tror’
du icke, att jag vet hvad du vill? Långsamt smyger du
dig in i folkets ynnest och arbetar på en bred och säker
grundval åt en åtrådd makt. Jag stod i vägen, och du.
störtade mig. Gösta Eriksson står härnäst i vägen, och
du skall störta äfven honom - såvida du får tid därtill,,
men därom är jag icke säker .
Han red undan några steg och gaf de närmaste
knektarne ett tecken. – Håll dig bakom mig, Gunnar!’
utbrast harpolekaren, ställde sig framför gossen och drog
sitt svärd, när ryttarne förde handen till sina. Nu blänkte
fyra blottade stål i månskenet, tre öfver det fjärde.., en
af angriparne tumlade ur sadeln.., ett förtviflans skri,
en gosses, hördes . . . gruppen, i hvilken huggen och
stötarne växlats, upplöste sig, och på vägen, ett steg från
den fallne knekten, låg harpolekaren med blodigt hufvud
och gcnomborradt bröst öfver den kullridne gossen, än
döden skyddande honom med sin kropp.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
