- Project Runeberg -  Vapensmeden (Hägringar från reformationstiden) /
237

(1912) [MARC] Author: Viktor Rydberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trollängen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

v A PENSM EDEN. 237


ned mot foten af ett berg. Det stängde hela utsikten åt
väster och bar snö och moln på sina åsar. Min barm
var spjutstungen och blodig. Jag var icke ensam. Ska-
ror af män och kvinnor ,gamla och unga, alla likbleka
och tysta, gingo samma väg. Jag såg mig omkring och
längtade att finna någon viss ibland dem, då jag upp-
täckte, att han gick strax framför mig. Jag ville hinna
honom, men kunde ej påskynda mina steg; tala till ho-
nom, men knappt framtvinga en viskning. En ofantlig
port i berget, uppslagen på vid gafvel, emottog honom,
mig och alla de andra. Jag vandrade länge i bergets
kolmörka inre, tills jag såg en blek dager och kom
ett land, höljdt i en tät dimma. Jag såg omkring mig
intet och hörde ej ett ljud. Så gick jag länge, tref-
#vande framför mig, tills mina händer mötte en fuktig
klippa. Trött och sorgsen satte jag mig invid henne.
Då öfverkom mig en aning, att någon var mig nära.
Jag trefvade och fann en hand, som lade sig i min, och
#vid hvars beröring en outsäglig känsla genomilade mig.
Jag höll handen länge mellan mina, tryckte den mot
min panna, tryckte den intill mitt bröst. Det tunga töck-
net glesnade och ljusnade sakta, som om strålar silade
sig därigenom. Först glesnade det nere vid marken.
Dår såg jag underliga blomster: hvita vallmor, svarta
liljor. Så högre upp. Och i klarhvitt ljus satt dödsblek
framför mig han, som du vet. Jag ville tala; han förde
ett finger till sina läppar och såg upp mot månen. Hans
bröst var spjutstunget och blodigt som mitt. När? hvar?
hviskade jag. Han svarade ej; han visste det väl icke
mer än jag; men jag förnam, jag vet ej hvarifrån, ett
#tydligt svar, som gällde oss båda. Vi skola dö tillsam-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 12:50:36 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/vapnsmed/0237.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free