Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - A). Vårt dagliga bröd under helsa. - VII. »Ballastens» betydelse vid näringen - Menniskokroppen och skeppet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VII.
»Ballastens» betydelse vid näringen.
När ett fartyg kommit i hamn och lossat sin last,
men måste återvända till hemorten utan returfrakt, förser
sig alltid den omtänksamme skepparen, före återresans
anträdande, med ett visst qvantum värdelös last, såsom
sten eller dylikt, i lastrummet. Han kallar denna döda
last ballast, och han intager denna derföre, att han vet
att hans farkost utan ett sådant försigtighetsmått skulle
gå sin undergång till mötes. Den skulle helt enkelt kantra
vid första vindstöt. Och han ballastar derföre sin skuta,
ej blott när han icke lyckas få någon last alis utan äfven
när han visserligen fått någon men dock ej tillräckligt
stor last för att möjliggöra en trygg navigering. Han
intager i det senare fallet ballast som lastfyllnad.
Menniskokroppen och skeppet hafva i detta hänseende
stor likhet med hvarandra. Men menniskokroppen
behöfver alltid ballast till lastfyllnad; skeppet blott i särskilda
fall. Vi hafva nämligen af naturen blifvit utrustade med
ett särskildt organ — tarmarne — afsedt för att
herbergera den ballast, som den menskliga organismen har
af nöden. Och om vi nu en gång af naturen fått ett
organ för något visst ändamål, så kunna vi fundera och
experimentera bäst vi vilja — vi kunna dock aldrig göra
oss oberoende af detta organ, utan måste bruka detsamma
för det ändamål, hvartill det af naturen blifvit afsedt.
Göra vi det ej, så förtvinar det, och dermed är första
steget taget till hela organismens förfall.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
