Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - B). Vårt dagliga bröd under sjukdom. - XV. Slägtet menniska (Homo sapiens) - De anthropoida aporna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SLÄGTET MENNISKA.
189
blifver den bestämmande och icke det fria valet; den
milda dufvan kan vänjas att antaga roffogelns vanor;
rofdjur att lefva på växtföda, men allt detta endast till
skada för deras natur och till förkortande af
deras lifs längd. I allmänhet synes härvid den regeln
göra sig gällande att växtätande djur lättare kunna vänjas
vid köttföda än tvärtom, äfvensom alltid det förhållandet
gör sig märkbart, att en vid köttföda vand växtätare
ogerna återgår till sin ursprungliga näring, men att
deremot en vid växtföda vand köttätare, gerna återgår till
köttföda. Vi kunna redan af detta förhållande sluta, att
köttet måste vara ett ret- och njutningsmedel, ty inom
hela den högre organiserade djurverlden gäller, liksom
för menniskan, den satsen: intet en gång in van dt
njutningsmedel uppgifves frivilligt och utan
saknad.
Men vi återgå till de anthropoida aporna, för att
ännu närmare skärskåda deras öfverensstämmelse med
menniskan.
»Orangutangens hjerna är så lik menniskans, att man
kan blifva förtviflad deröfver», säger Cuvier. Deras seder
och bruk hafva äfven mycket analogt med vildens. Så
bygga de sig tak till skydd mot väder och vind samt
bereda sig en bädd i hvilken de sofva i ryggläge, något
som eljest är säreget för menniskan. I strid försvara de
sig med knutna näfvar och långa käppar. I apornas
inbördes samlif yttra sig alldeles samma företeelser och
känslor som i menniskornas: glädje och smärta, afund
och hämd, deltagande och motvilja. Obehagligast skall
likheten i dödsögonblicket te sig. Sina döda begrafva de,
täckande liken med grenar och löf.
Att språnget ifrån denna, icke blott anatomiska, utan
äfven fysiologiskt och psykologiskt slående likhet, ned till
svinets smutsiga nivå, är ett logiskt »saltö mortale», det
inser den uppmärksamme läsaren utan vidare ordande.
Archimedes utbrast triumferande, sedan han upptäckt
lagarne för häfstången: »gif mig en stödpunkt och jag
skall rubba jorden ur hennes läge». Men — stödpunkten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
