Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - B). Vårt dagliga bröd under sjukdom. - XXIII. Öfverdrifven fetma och magerhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
312
VÅRT DAGLIGA BRÖI) UNDER SJUKDOM.
heter, så kunna vi häraf ej draga annan slutsats än den att
den franske arbetaren, och med honom hela raden af
andra landtarbetare, anförda i vår sammanställning, den
bayerske skogsarbetaren vid sin feta kost icke ens
undantagen, från barndomen vant sig vid fråsseri. Det gifves
sålunda bland dem ett qvantitativt fråsseri, medan
deremot den välmående stadsbon idkar ett qvalitativt fråsseri.
Det förra karakteriseras af ett omåttligt ätande, men i
näringen finnes föga ägghvita i förhållande till kolföreningar,
det senare åter af ett måttligare ätande, under det att
deremot i näringen mycket ägghvita i förhållande till
kolföreningar förefinnas. Den senare parten lägger på hullet,
den förra, trots den större volymen af den intagna födan, ej.
Hvilken rol spelar landtarbetarens större mått af
kroppsrörelse härvid. ?
Bekant är, att å ena sidan mycken kroppsrörelse
utgör ett hinder för fettansats. Men å andra sidan äfven
att den organism, som blifvit vand vid styft arbete, under
overksamhet eller vid minskadt arbetsmått, lättare ansätter
fett än den, som alltid hålles i overksamhet. Exempel
härpå lemna dragoxen och mjölkkon. Den förra egnar
sig förträffligt för gödning, den senare ej. Nu är just
förhållandet med landtarbetaren detsamma som med
dragoxen. Det gifves långa tider af året då hans lif förflyter
i relativ overksamhet, andra åter då han nödgas arbeta
strängt. Och trots detta och trots qvantitativt fråsseri, och
trots alla olikheter i proportionerna mellan fett och
kolhydrater i näringen, företer landtarbetaren inga anlag till
fettsot. Hvarföre? Helt enkelt derföre, att som vi redan
förut påvisat, förhållandet mellan ägghvita och
kolföreningar i hans näring tillnärmelsevis är det för organismen
riktiga. Det vexlar nämligen mellan 1 : 7V2—1 12 (1 : 10
hafva vi af sid. 18 angifna grunder antagit sorn normalt).
Hos den välmående stadsbon åter, som blott förtär
tredjedelen af landtarbetarens kost, men hvars näring företer
ett förhållande mellan ägghvita och kolföreningar af 1 : 4,
finna vi deremot en afgjord benägenhet till fettansats.
Kunna vi väl få ett bättre bevis för den relativa ägghvite-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
