Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN MFENNISKOÄTANDE BEFOLENING, 27
rådjur, vildsvin, björnar, vargar (ulfvar), lodjur, gräf-
svin, bäfrar, räfvar, men, såsom förut är nämdt, icke
harar, samt af fåglar i synnerhet vilda svanor, dyk-
änder, fiskmåsar, vildgäss, tjädrar och hafsörnar.
I Norden synes urfolket hafva uppehållit sig vid
kusterna, vid stränderna af vikar, åar och sjöar.
Den fångst, som vattnet gaf dem, utgjordes i synner-
het af flundror, men äfven af torsk, sill och ål, samt
af en oerhörd mängd skaldjur af 3 till 4 bestämda
arter, nemligen ostron, blåmusslor och hjertemusslor
samt sniglar, hvarjemte det på hafvet fälde skälhundar
och deribland den större gråskälen (phoca grypus).
Af husdjur hade det endast hundar, hvilka voro
mindre än våra, men troligen af samma art som de
nuvarande lapphundarne, som i allmänhet äro ganska
små och långhåriga. Då vi säga, att de icke hade
andra husdjur än hundar, måste vi likväl medgifva,
att denna åsigt kan blifva vederlagd. År 1863 un-
dersöktes gånggrifter i Vestergötland, hvilka inne-
höllo ben af tama djur, får, svin, hund och häst.
Detta faktum i förening med det om jordhackor an-
tyder nogsamt ett jordbruksidkande folk, hvilket dock
torde få anses varit af annan stam än lapparne. I
hvilken händelse som helst hafva åtminstone inga
qvarlefvor efter renar deribland blifvit påträffade.
Det är författare, som vilja hafva funnit spår af
en menniskoätande befolkning här i Norden, och
märkligt är, att bland lapparne vissa stallo-(jätte-)
sagor framställa jättarne (staloh) såsom mennisko-
ätande. Åfven i andra trakter af Europa uppgifves
en menniskoätande befolkning hafva funnits. Om
detta eger sin riktighet, får man tänka sig en tid,
då menniskoslägtet stod på rofdjurets ståndpunkt, då
menniskan var skogarnes vigaste, vildaste, blodtör-
stigaste och listigaste invånare. En sådan åsigt är
icke förnedrande för menniskoslägtet. Af alla djur-
verldens organismer är menniskan vid sin födelse
den svagaste och hjelplösaste. På den tid, då hon
ströfvade i urskogarne nästan som ett vildt djur, tog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
