Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Olika slag av ortnamn. Tolkning av valda namn - Tillägg om kultiska eller mytiska namn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
domarna varit bygdecentra, mer officiella
kultplatser, måste sedan en ovanligt stor procent
just av förnämligare kultnamn ha räddat sig
undan förgängelsen, dels in i ett vanligt bvnamn, dels
i kyrko- och sockennamn (se s. 42).
I ortnamnsforskningens barndom såg man
kultnamn nästan överallt. Denna benägenhet har nog
ännu icke reducerats till vederbörliga mått, ens
inom fackkretsar. Genom den danske historikern
Johannes Steenstrup fingo vi dock år 1896 en
för-hållningsregel, som bidragit till en sund metod. S.
visade upp, att av alla de ord som kunna
förekomma som slutled i ortnamn, en del icke kunna
förenas med gudanamn som förled. Detta
naturligtvis på grund av sin betydelse. En gud har
ingen "by" och ingen "gård", därför ingår
gudanamn aldrig t. ex. i namn på -by och -torp,
knappast heller i namn på -sta — så framt de verkligen
innehålla gammalt -stad och icke exempelvis -stav,
vilket kan beteckna ett föremål i kultens tjänst.
Den metodiska regeln blir, att icke tyda
exempelvis Torsby som ’Tors by’ eller Fröstorp som ’Frös
(Freys) torp’; det förra innehåller i allmänhet
Törd eller Töre, det senare i ett känt fall
mansnamnet Frösten.
Det blir ändå en hel mängd slutleder som kunna
sammansättas med gudanamn. Först ha vi sådana,
där själva ordet anger helgedom. Dit höra främst
de nämnda -vi och -harg: Odensvi, Othinshargh, nu
Odensala söder om Uppsala. Men en del -vi synas
vara uppkomna av -vidh(i) ’skog’, och böra då
avskiljas. Mänskliga förhållanden avses utan tvivel
i första hand med tun ’inhägnad plats’ och åker,
men dessa träffas så ofta med gudanamn, att man
är berättigad att antaga, att det kunnat inträda ett
särskilt förhållande mellan gudomen och en hägnad,
128
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
