Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
147
och skrev ned de strofer, vari hennes hjärta
utgöt sin besvikelse utan att nämna den och tackade
Gud för hans hjälp. Hon hade den gudagåvan, att
varje smärta hon led blev en dikt.
Med återvunnen jämnvikt reste hon sig omsider
ur drivan för att gå hem. Men lion hade ej gått
många steg, förr än någon kom emot henne på
den smala stigen. Det klack till i hennes hjärta
av glädje och överraskning.
— Varför smög ni er bort? Var det inte roligt
längre därinne? frågade professorn.
Det lyste i hans lugna ögon, ocli Hedvig hade en
förnimmelse av att han även nu visste precis allt
vad hon känt. Men det förunderliga var att det ej
plågade henne att känna sig genomskådad av
honom, slulen och blyg som hon annars var.
— Jag saknade er, fortfor han utan att vänta på
svar, och då jag såg att er hatt och kappa var
borta, gick jag ut och sökte er. .Jag tyckte mig se
era spår i snön, och se, jag såg rätt.
— Att ni saknade mig! undslapp det Hedvig.
Han hörde både glädjen och förvåningen i detta
lilla utrop och värmdes.
— Visst gjorde jag det. Jag känner det som så,
att vi under gårdagen hann bli verkliga vänner. I
dag har vi inte råkats, fast vi varit tillsammans,
och det känns tomt.
Så lugnt och naturligt han sade det, och inte
som om det vore världens största under att han
kunde känna så! Å, sprängande lycklig hon nu
blev med ens!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
