Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
169
Här var kält och fult. In kom han utan svårighet,
men ingen tycktes drömma om att hylla honom.
När han talade tittade folket på honom utan att
begripa ett dugg av visheten och skönheten i hans
tal. Då ropade skarorna som följde honom:
— Sen I icke att Snille står ibland eder, hören I
ej att han talar, förstån I ej hans vishet? O, edra
dumhuvuden!
Då vaknade folket i dumhetens land med ens
upp. Jaså, det var Snille, som var kommen till dem,
och han talade vishet. Alla andra hyllade honom;
då måste de göra så med. Och allt folket i
dumhetens land knäföll för Snille. De dyrkade honom
högre till och med än alla andra gjorde, ty med
ivern av sin hyllning ville de dölja hur föga de
begrepo av lians tal.
Sedan kom han till avundens rike. Där ville alla
vara snillen själva, men ingen ville erkänna någon
annan för att vara det. Därför ville de först ej alls
höra på Snille. Då ropade han en av dem till sig
och började viska med honom. Denne såg alltmer
belåten ut och blickade skadeglad på de andra.
Dessa blevo avundsjuka och ville veta vad det
viskades om.
— Jag lär honom konsten att, överlägsna er
andra, sade Snille.
— Det är nedrigt, det får du ej! ropades i korus.
— Hyllen mig, skall jag lära alla, sade Snille.
— Nej, icke alla, bara mig, bara mig! ropade
varenda en.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
