Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
170
— Jag skall lära den mest, som hyllar mig mest,
lovade Snille.
Och det blev ett hyllande, ett krypande ocli
fjäsande värre än han någonsin varit ute för förr.
Så hade han erövrat avundens land.
I skönhetens rike kom drottningen själv honom
till mötes med allt sitt folk. Snille tjusade henne
genast, och när ban begärde hennes hand, räckte
lion honom den med glädje och hänförelse.
Hela världen föll honom till fota. Allt motstånd
förstod han att betvinga, och alla vann han. Och
allt större blev skaran som följde honom vart han
gick för att klappa händerna åt allt vad han sade
eller gjorde. Intet under att hans stolthet växte till
övermod. Han var snart ej nöjd med endast
världen, utan ville också bli härskare i himmelens rike.
Han drog dit med bela sitt stora följe och all sin
kungliga prakt och kom till himmelrikets gränser.
Dessa utgjordes av en skyhög fjällkedja, så
hopplöst brant, att man skulle behövt starka örnvingar
för att nå över den.
Snille gick utmed fjällkedjan för att finna någon
väg över eller genom den. Han tvivlade ej på att
ban skulle lyckas; inom sig kände han ju sin
himmelsstormande kraft.
Plötsligt stod ban framför en låg port i berget.
I porten satt ett barn.
— Vad heter du? frågade Snille nedlåtande.
— ödmjukhet, svarade barnet.
— Dig liar jag aldrig förr sett. Vad gör du här?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
