- Project Runeberg -  Vargens son. Skildringar från polartrakterna /
33

(1918) [MARC] Author: Jack London Translator: Mathilda Drangel
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vargens son

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

den unga kvinnan — hennes givna plats. Dessutom
låg det fientlighet i luften, och det kunde vara bra
att ha ryggen garderad.

På ömse sidor om elden sutto männen nedhukade
och sjöngo ett av stammens kväden från förgångna
tider. Sången hade underliga utdragna kadenser,
som oupphörligt kommo igen, och den var långt
ifrån vacker, kunde bäst karaktäriseras som »hemsk».
Vid rådsplatsens nedre ända dansade ett halvt tjog
kvinnor under shamanens uppsikt. Stränga
förebråelser vankades för dem, som icke helt och hållet
överlämnade sig åt den föreskrivna extasen. Halvt
insvepta i sina tunga massor av korpsvart hår, som
var upplöst och räckte dem till midjan, vaggade de
långsamt av och an, och deras kroppar böjde sig
i takt med den ständigt skiftande sången.

Det var ett underligt skådespel, som förde tanken
tillbaka till forntiden. Söderut led det nittonde
århundradet mot slutet av sin sista tioårsperiod, och
här levde urmänniskor, som endast obetydligt skilde
sig från de förhistoriska grottinnevånarna — en
förgäten kvarleva från gamla tider. Gråbruna
varghundar sutto bredvid sina skinnklädda husbönder
eller slogos om plats, och skenet från elden
återspeglades i deras röda ögon och dreglande käftar.
Skogarna vilade i spöklik ro, mörka och likgiltiga.
Den vita tystnaden, som för en stund hade drivits
tillbaka till skogsbrynet, tycktes nu åter komma
närmare. Stjärnorna dallrade på himlen så som
de bruka när kölden är strängast. Polarandarna
släpade sina glittrande skrudar över firmamentet.

/ ’argens son. 3.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 18:39:03 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/vargensson/0037.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free