Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I fjärran land
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fanns icke heller någon sol. Detta var universum,
dödt och kallt och mörkt, och han var dess ende
invånare, Men Weatherbee? I sådana ögonblick
tog han icke Weatherbee med i räkningen. Denne
var en Caliban, en hemsk dämon, som var
fastlän-kad vid honom för oändliga tider, till straff för en
eller annan förbrytelse, som han själv hade glömt.
Han levde med Döden bland de döda, förslappad
i känslan av sin egen obetydlighet, krossad under
slumrande tidsåldrars passiva välde. Alltings
storhet förfärade honom. Allt utom han själv var
uppdrivet till yttersta grad — det fullkomliga
upphörandet av all vind och all rörelse, den snötäckta
ödemarkens oändliga vidder, himlens höjd och
tystnadens djup. Den där vindflöjeln — om den, bara
ville röra sig! Om en blixt ville slå ned, eller skogen
stå i ljusan låga! Om himmelen ville öppna sig,
om dombasunen ville ljuda — ja, vad som helst!
Men nej, ingenting rörde sig. Tystnaden trängde in
på honom, och nordlandsrädslan grep med sina
kalla klor om hans hjärta.
En gång råkade han på ett spår vid flodstranden,
alldeles som Robinson Crusoe — det svaga spåret
efter en hare på den lösa snöytan. Det var en
uppenbarelse! Det fanns liv i Nordlandet. Han ville
följa detta spår, stirra på det, ruva över det. Han
glömde sina uppsvällda muskler och arbetade sig
genom den djupa snön i en extas av förväntan.
Skogen slukade honom och den korta middagsljusningen
försvann; men han fortsatte sina spaningar, tills den
utmattade naturen tog ut sin rätt och han låg där
77
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
