Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En skål för den, som är ute på färdvägar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
han ursinnigt ut mot dem och kallade dem käringar
och lymlar. Den äldre av de bägge mörkhyade
pådrivarna blev högröd i ansiktet av förargelse. Han
rätade på sig och lovade i kraftiga ordalag, att
han nu skulle hålla ut tills polismannen blev
belåten på färden, och sedan skulle det bli honom ett
särskilt nöje att sätta av honom i snön.
Den unge polismannen gick med fasta steg mot
dörren — han måste uppbjuda hela sin energi för
att kunna det — låtsande sig ha krafter som han
alls icke ägde. Men alla sågo och uppskattade
hans stolta ansträngning. De ryckningar av smärta,
som förvredo hans ansikte, förmådde han icke dölja.
Betäckta med rimfrost lågo hundarna
sammankrup-na i snön, och det var nästan omöjligt att få dem
på benen. De stackars djuren tjöto under de
vinande piskslagen, ty pådrivarna voro ’ursinniga och
kände ingen barmhärtighet. Det gick icke heller
att få släden loss och i gång, förrän den främste
hunden, Babette, hade blivit frånkopplad.
»En usel skälm och en lögnare!» — »En tjuv!» —
»Värre än en indian!» — Det var tydligt att de voro
förargade — först och främst över det sätt, varpå
de hade blivit förda bakom ljuset, och därnäst på
den kränkta Nordlandsmoralens vägnar. Där var
ärlighet en mans förnämsta dygd. »Och vi hjälpte
den uslingen också sedan vi visste, vad han hade
gjort!» Allas ögon riktades anklagande mot
Male-mute Kid, som reste sig från den vrå, där han
hade bäddat ned Babette, varefter han tyst tömde
bålen till en sista påfyllning i glasen.
99
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
