- Project Runeberg -  Vargens son. Skildringar från polartrakterna /
186

(1918) [MARC] Author: Jack London Translator: Mathilda Drangel
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En ny Odyssevs

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Men så visade sig ett segel långt borta på
oceanens golv och vinden tog till och seglet blev större.
Från fartygets spygatter strömmade klart vatten
och männen arbetade ivrigt vid pumparna. I foren
stod en väldig man och gav befallningar med en
stämma som liknade åskans. Hans ögon hade
samma blekblåa färg som djupt vatten, och hans huvud
bar en man som liknade sjölejonets. Hans hår var
gult som halmen om hösten i södern eller som
hamptågen, som sjömännen fläta.

Under de senare åren hade vi flera gånger sett
fartyg långt borta, men detta var det första som
kom till Atakans kust. Festen blev avbruten och
kvinnor och barn flydde till husen, men vi män
spände våra bågar och väntade med spjut i hand.
Men när skeppets för stötte mot land, brydde sig
de främmande alls icke om oss, utan hade brådtom
med sitt eget. Då det blev ebb, krängde de över
skonaren och lagade ett stort hål i dess botten.
Och så vågade kvinnorna sig fram igen och festen
fortsattes.

Då vattnet steg, varpade sjömännen sitt fartyg
ut på djupt vatten och kommo sedan in bland oss.
De medförde skänker och voro vänliga, och jag
beredde rum för dem, och i mitt hjärtas frikostighet
gav jag dem vänskapstecken, så som jag gav åt
alla de andra gästerna. Ty det var min bröllopsdag,
och jag var hövding på Akatan. Och han med
lejonmanen var där, och han var så högväxt och stark,
att man tyckte jorden darrade under hans steg.
Han såg nästan ständigt på Unga och höll armarna
i kors, så här, och han stannade tills solen gick bort

186

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 18:39:03 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/vargensson/0190.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free